[spb_text_block pb_margin_bottom=”no” pb_border_bottom=”no” width=”2/3″ el_position=”first”]

Ett år efter mönstringen stod jag vid Kristinehamns Garnisons grindar och checkade in mig i det som kallades lumpen. Jag visade upp min legitimation till en vakt som släppte in mig genom grindarna. Sedan promenerade jag till min kasern där jag skulle bo i, där andra förvirrade själar också befann sig. Tillsammans gick vi och hämtade kläder och övrigt materiel som numera skulle vara det enda vi ägde. Tydligen var det extra viktigt att ha putsade skor på sig. Att skorna skulle skina var inte enbart en estetisk detalj, utan handlade snarare om att vi skulle lära oss en av de viktigaste sakerna som finns att lära sig i lumpen: disciplin!

Det mesta vi gjorde gick ut på disciplin. Marschera i takt. Bädda sängarna så att ett mynt kunde släppas på överkastet utan att det blev skrynkligt.

Mycket av det vi lärde oss hade dock ett ädelt syfte. Att ta hand om sina fötter var viktigt eftersom fötterna användes ganska mycket i den vardag vi kallade lumpen. Att putsa och ta isär sin AK-5 var viktigt eftersom lort kunde påverka funktionaliteten av vapnet och eftersom man kanske skulle behöva ta isär sitt vapen i totalt mörker, för att rengöra det. Vi lärde oss skjuta på skjutbanor och vi lärde oss grundläggande sjukvård.

Det var en bra utbildning, förutom att jag sakta höll på att dö inombords. Jag hatade disciplinen. Jag avskydde livet i lumpen. När jag var hemma var jag trött och apatisk.

Till slut fick jag nog och berättade för en sjuksköterska att jag mådde dåligt. Att må dåligt är tyvärr inget skäl att få avsluta sin vistelse i lumpen. Man kan få ett par dagar ledigt tills man mår bättre, om man har tur.

Jag kände mig som en fånge och under en uppställning inför en gasmaskövning hände något som skulle förändra mitt liv totalt. Jag svimmade.

Enligt de vänner som såg händelsen, så föll jag rakt bakåt och var borta någon minut, innan jag återfick medvetandet. Då visste jag inte vad som hade hänt och jag undrade varför jag låg på backen och varför alla lutade sig över mig. ”Du svimmade” berättade någon för mig och sakta började jag förstå vad som hänt. Det var första gången i mitt liv, som jag svimmat.

Att svimma är en underlig upplevelse. Jag kände ingen direkt förvarning innan det svartnade totalt och jag handlöst föll bakåt. Det kändes som om jag plötsligt försvann, som om mitt medvetande tog timeout från en värld jag inte längre trivdes i.

Direkt efteråt blev jag skickad till läkare för undersökning. Läkaren, som hade tysk brytning, sa att det inte var något fel på mig och att jag kunde fortsätta som vanligt. I ett djupare samtal med sjuksköterskan berättade jag om den vantrivsel jag kände i lumpen. Hon tyckte inte det var någon idé för mig att fortsätta och det tyckte inte jag heller. Kompanichefen, en major med ypperlig kondition som sprang åtskilliga kilometer per dag, tyckte dock att jag skulle försöka ett tag till, så han såg till att jag blev omplacerad till vaktmästeriet. Då jag inte hade mycket ork att argumentera emot, accepterade jag den nya positionen i det maskineri vi kallar värnplikten, som ska försvara oss i krig och katastrof.

Dagen efter fick jag uppleva min första panikångestattack. Jag skulle gå och äta lunch, men hann inte mer än att ta mat och sätta mig bland mina vänner innan det började snurra i huvudet. Livrädd för att svimma, lämnade jag matsalen med yrsel och svårigheter att andas. Rädslan för att svimma, skulle leva kvar i sju år efter denna händelse. Ångesten hade utvecklats till social ångest och panikångest.

På något sätt orkade jag med två veckor till i lumpen, trots panikångest och vantrivsel. Till slut fick jag nog och sa att jag vägrade fortsätta min värnplikt. Jag blev skickad till en psykolog som fastslog att jag inte var lämplig att göra värnplikten. Apatisk skickades jag hem, utan någon som helst uppföljning eller rehabilitering. Min sociala fobi och panikångest hade bara börjat…

En viktig del i att behandla ångest är att förstå sig på ångest. Genom att lära känna ångesten förlorar den sin mystiska kraft över oss. Vad är egentligen ångest? Hur uppkommer den? Hur manifesterar den sig? Hur fungerar den? I det här kapitlet går vi genomgående igenom ångestens väsen.

Vad Är Ångest?

Ångest, eller kraftig rädsla, är en fysiologisk process som förbereder kroppen för kamp eller flykt. Det är en av våra mest primitiva instinkter och har varit avgörande för mänsklighetens överlevnad, eftersom vi behöver undvika faror. Normalt sätt så gynnas vi av denna funktion, men ibland uppstår över- och underreaktioner. En överreaktion innebär att man blir rädd i en situation som inte kräver kamp eller flykt, när det inte finns någon reell fara. Resultatet blir istället en handikappande och besvärlig ångest att hantera. En underreaktion innebär att man inte alls blir rädd, vilket kan leda till att man försätter sig i situationer som är direkt livsfarliga.

Det som sker rent kroppsligt/fysiologiskt vid ångest är att det sympatiska nervsystemet förbereder kroppen för kamp eller flykt. Vi kan kalla detta för ”aktivering”. Aktiveringen innebär att pulsen ökar, blodtrycket blir högre, andningen tyngre (på grund av ökat behov av syreupptagning) och kroppen blir mer på helspänn, redo att reagera snabbt.

Efter ett tag sätter det parasympatiska nervsystemet in för att åter stabilisera kroppen. Efter denna process känner man sig ofta trött, trots att man inte ”gjort någon särskilt”. Detta är en process alla människor känner av i olika mängd, men för en person med ångestproblematik är denna process nästan alltid förknippad med starkt obehag och panikkänslor.

Ångest är i sig inte farligt. Det värsta som kan hända är att man svimmar av påfrestningen. Många är rädda att de ska dö under en ångestattack eftersom det känns så extremt påfrestande. Längre perioder av ångest är självklart påfrestande för både psyke och fysik.

Ångestsyndrom

Den kliniska diagnosen för ångest är ”ångestsyndrom”. Det kan vara bra att känna till dessa olika diagnoser om man kommer i kontakt med sjukvård eller terapeuter som använder sig av diagnoser:

Generaliserat Ångestsyndrom (GAD) – måttlig ihållande panikångest, ofta utan uppenbar orsak.

Panikångest (PÅ) utan agorafobi – oro för att få panikattacker, tycker inte det är extra jobbigt med befolkade platser.

Panikångest (PÅ) med agorafobi – oro för att få panikattacker, tycker det är extra jobbigt med befolkade platser.

Tillfälligt ångesttillstånd – kraftig tillfällig ångest, ofta beroende på en stor förändring i vardagen (exempelvis dödsfall i familjen eller flytt). Går oftast över på några veckor.

Social Fobi (SF) – kraftig rädsla för att umgås med andra människor.

Specifik Fobi – kraftig rädsla för någonting specifikt, går oftast leva ett normalt liv, vissa fobier är mer handikappande än andra.

Posttraumatiskt Stressyndrom (PTSD) – kraftig ihållande ångest, ofta av uppenbar anledning (exempelvis sexuella övergrepp eller krigsupplevelser).

Ångest kan manifestera sig på många olika sätt. Detta är dom vanligaste typerna av ångest och hur de karaktäriseras:

Panikattacker – kraftig ångest där det ofta känns som att man inte kommer orka med (eller överleva) attacken. Når sin topp efter 15 minuter och mattas därefter av.

Panikångest – stark oro för att få en panikattack.

Förväntansångest – stark oro för en framtida händelse.

Ångest av stress – stark oro på grund av att man har för mycket att göra.

Ångest av trauman – starkt obehag på grund av en traumatisk upplevelse.

Fobi – extrem rädsla.

Varför Får Man Ångest?

Det är ofta svårt att fastställa varför vissa drabbas av ångest. Idag är de flesta psykologer och forskare överens om att flera faktorer inverkar. Denna modell kallas för den biopsykosociala förklaringsmodellen och innefattar biologiska, psykologiska och sociala faktorer som orsaker till ångesten.

Biologiska faktorer kan exempelvis vara ärftlighet (benägenhet för ångestproblematik), kemisk obalans (av noradrenalin och/eller serotonin) och strukturella förändringar i hjärnan (vid exempelvis olyckor eller neurologisk sjukdom). Som nämnts tidigare så behandlas dessa faktorer främst genom medicinering och psykokirurgi. Många mediciner har evidens från forskning gällande effektivitet.

Psykologiska faktorer kan exempelvis vara värderingar (vad vi tycker är viktigt), attityder (vad vi tycker om omvärlden) och andra tankemönster som påverkar vårt beteende och hur vi tolkar det som händer runtomkring oss. Som nämnts tidigare så behandlas dessa faktorer främst genom psykoterapi som kognitiv beteendeterapi, psykodynamisk terapi och humanistisk klientcentrerad terapi. Hypnos och andra mer mystiska metoder används också. Coachning (stödjande terapi) är också ett alternativ. Kognitiv beteendeterapi är den psykoterapeutiska behandlingsmetod som anses ha mest evidens från forskning gällande effektivitet.

Sociala faktorer kan exempelvis vara relationer och andra yttre faktorer som påverkar oss. Desto närmare relationen är för oss, desto mer påverkar den oss. Som nämnts tidigare så behandlas dessa faktorer främst genom interpersonell terapi. Miljöombyte är också centralt i många typer av terapi.

Det som gjorde att min ångest utvecklades var en kombination av faktorer. Dels fanns det en ångestbenägenhet i familjen, vilket är en biologisk faktor som gör att jag är extra känslig för ångest. Dels var jag dåligt mentalt förberedd på lumpen och den disciplin som krävdes. Dels trivdes jag inte alls i den miljön.

Att jag svimmade kan ha berott på ångest och stress, eller på någonting fysiologiskt i samband med gasmaskövningen. Jag mådde dåligt tiden som följde och utvecklade därför social fobi. Min stora rädsla var att svimma igen, men jag mådde också dåligt i den situation jag befann mig i. Det fanns alltså flera saker som byggde på ångesten under denna period.

När jag kom hem från lumpen upplevde jag mindre stress, men den sociala fobin fanns fortfarande kvar. Kanske var jag också deprimerad under efterföljande period. Det är vanligt att depression uppstår som en följd av ångestproblematik.

Behandling Av Ångest

Vi ska inte förlora hoppet mitt uppe i grävandet efter ångestens natur och väsen. Det finns många sätt att behandla ångest. Många effektiva sätt och vissa inte lika effektiva sätt. De två vanligaste metoderna används flitigt inom sjukvården: medicin och terapi. Den tredje behandlingsformen i klinisk miljö är inte lika vanlig: psykokirurgi.

[/spb_text_block] [spb_text_block pb_margin_bottom=”no” pb_border_bottom=”no” width=”1/3″ el_position=”last”]

Förord

Inledning

Vad är Välmående?

Vad är Ångest?

[/spb_text_block]