Namn: Mikael Glännström
Född: 10 nov 1977
Nuvarande sysselsättning: Informationsansvarig på Custice.
Framtidsplaner: Doktorera. Forska kring ångestproblematik och välmående, föreläsa, författa och engagera mig politisk kring frågan “psykiatri”.
Intressen:
Innebandy, buddhism, skriva, fota, film, populärkultur, människor, vetenskap, datorer, internet

Nedan följer en kort sammanfattning av mitt vuxna liv.

INAKTIVITET

När jag gick ur gymnasiet hade jag ingen aning om vad jag ville med mitt liv. Efter en otrevlig episod i lumpen, då jag svimmade inför en gasmaskövning, föll jag djupare och djupare ner i träsket av apati och dåligt självförtroende. Livet sög, helt enkelt.

Jag kämpade på och fann till slut någonting jag var bra på: filosofi. Att tanken kunde flyga in i filosofins värld blev på ett sätt utvecklande mitt i denna period av orkeslöshet och rädsla. Det var rädslan och ovissheten om framtiden som styrde mig… absolut ingenstans.

SOCIAL FOBI OCH PANIKÅNGEST

Till slut blev jag medveten om mitt problem och började göra vad jag kunde för att ta mig ur situationen. Jag jobbade, jag tränade och jag fann till och med kärlek. Problemet var att denna långa period av inaktivitet hade utvecklat social fobi (en sorts panikångest) hos mig.

Social fobi innebär att man är rädd för (och får ångest av) sociala situationer. I mitt fall innebar det att jag skar av en bit av omvärlden genom varje sak jag tackade nej till och undvek.

Till slut återstod bara ångest. Då gjorde jag ett val och bestämde mig för att förändras. Det är inte lätt, när man är 26 år. (jag hade då haft social fobi i sex år) För att förändras måste man ändra sitt sätt att tänka, genom att bryta mönster och göra saker man inte är van vid. För en fobiker innebär det konfrontation med det man är rädd för…

KONFRONTATION

Så jag konfronterade. Gjorde saker jag var livrädd för. Och förändrades.

Mycket med hjälp av filosofin, som genom logik kunde lokalisera vad jag gjorde för fel och hur jag skulle göra detta rätt. Bryta tankemönster, genom att lära in nya.

På tre månader var jag en “ny” människa. Nyfiken, orädd, glad och aktiv. Det gick snabbare än jag trodde att bli av med den sociala fobin och panikångesten. Mitt liv var på väg att vända blad och ett nytt kapitel skulle skrivas.

Jag fick god hjälp och hade en hel del tur också. Hittade snabbt ett arbete, som var avgörande för min snabba utveckling. Inte ekonomiskt, utan socialt. Utöver detta tränade jag styrketräning regelbundet, hade god ekonomi (på grund av att jag inte spenderar så mycket pengar) och bra vänner att återuppta kontakten med, som jag till stor del försakat tidigare. Jag var inte längre fastbunden av rädsla och ångest, utan kunde röra mig som jag ville.

I ett år jobbade jag som ekonomiassistent för Karlstad Kommun.

UNIVERSITETSSTUDIER

Som en del i min utveckling, och som en del av det faktum att Karlstad inte hade filosofi som ämne att studera vid universitetet, beslöt jag mig för att flytta till Örebro för att studera filosofi. Det var ett stort steg. Jag kände ingen och var fortfarande ganska känslig för ångest. Men jag flyttade in till campus för att vara nära människor och för att tvinga mig själv umgås med andra. Nollningen gjorde att jag lärde känna bra vänner. Det var jobbigt de första månaderna, men sedan började jag smälta in mer och mer. Det var kul att sitta på föreläsningar och inte alls jobbigt som jag tyckte förr. Ångesten gjorde sig påmind ibland, framförallt i samband med terminsstart som ofta var förknippat med mycket aktiviteter. Men jag kunde hantera och medicinera mer effektivt vid det här laget, vilket gjorde att ångesten alltid försvann efter några veckor.

Rent biologiskt var jag lite äldre än de flesta andra som bodde och pluggade vid Örebro universitet. Men psykologiskt passade jag in bra. Jag var oerfaren och det här var mitt första stora möte med omvärlden och verkligheten.

Under termin två träffade jag under en fest vad som skulle bli min nuvarande fru Emma. Förhållandet med Emma gjorde att jag blev “tvungen” att konfrontera många saker jag fortfarande kände oro för. Jag flög för första gången för att besöka henne i Holland där hon pluggade en termin som utbytesstudent. Jag reste till Grekland med henne där vi var utbytesstudenter en termin. Det var inte alltid lätt, men jag är glad att vi höll kvar vid varandra. Det har såklart utvecklat oss mycket.

Efter ett års studier i filosofi kände jag att det inte var rätt ämne för mig. Filosofi är oerhört spännande, men mitt stora intresse var numera människor och psyket. Jag bytte därför ämne och började studera psykologi istället, vilket jag sedan gjorde de kommande fem åren. Först en fil kand i psykologi, sedan en master i preventionsvetenskap (som jag dock har en rest kvar på..). Under masterstudierna sjönk min studiemotivation en hel del, främst eftersom studierna var på distans. Jag har aldrig haft bra disciplin när det gäller att tvinga mig själv att göra saker. Det blev därför ett litet antiklimax när studierna var slut. Jag hade inte fått något stimulans sista året och inget jobb väntade på mig efter studierna.

STARTA EGET

Efter universitetsstudierna visste jag inte riktigt vad jag skulle göra. Min stora ambition var att doktorera, men det fanns mycket ambitiösare personer att doktorandanställa. Jag sökte en del jobb och doktorandtjänster utan större framgång. Då beslutade jag mig för att starta eget, vilket jag provat på tidigare i mitt liv. Den här gången var jag dock fylld av självförtroende och upplevde inte några hinder i form av ångest.

I företaget skulle jag ägna mig åt det som jag var utbildad till. Att hjälpa företag och verksamheter med att utvärdera sina förebyggande åtgärder, vetenskapligt. Detta skulle visa sig vara svårare än jag trodde.

För det första är jag ingen säljare. Jag ogillar att tjata och jag tar nej väldigt personligt. För det andra är det svårt att sälja in sig hos offentliga myndigheter, som är de som främst bedriver förebyggande verksamhet.

Det fungerade inte bra och jag började dessutom må sämre och sämre, rent psykologiskt.

MOTGÅNGAR

Efter ett halvårs egenföretagande och mer eller mindre arbetslöshet hade jag inte längre energi att lösa min situation på egen hand. Det var tufft att nå denna insikt, men jag saknade fortfarande vissa egenskaper för att kunna hitta sysselsättning och arbeta 100 procent.

Jag bad om hjälp hos vårdcentralen, arbetsförmedlingen och försäkringskassan som alla var väldigt tillmötesgående. Tyvärr tar alla sådana processer tid och det skulle visa sig ta mer än 10 månader innan jag lyckades hitta en praktikplats (på egen hand). Resan under dessa 10 månader bestod av mycket frustration och hopplöshet. Att inte kunna försörja sig själv, känns inte bra. Men jag gjorde vad jag kunde för att komma tillbaka ut i arbetslivet. Hjälpen från AF var administrativt duglig, men inte särskilt givande när det gällde att hitta en praktik eller ett arbete åt mig. Men jag lyckades till slut hitta en praktikplats på egen hand.

EN NYSTART

November 2012 började jag praktisera hos Custice, som har sitt huvudkontor i Sandviken. Jag visste inte riktigt vad jag kunde förvänta mig, men det kändes bra. Mina kunskaper verkade vara till nytta och det var trevliga personer att jobba med. Enda problemet var att jag bor i Örebro och inte kunde gå till jobbet varje dag.

Att jobba hemma är inte optimalt, men funkade ändå hyfsat. I samarbete med FK och AF kunde jag bli anställd på 25 procent.

MOT 100 PROCENT ARBETE

Januari 2013 anställdes jag efter praktik till 25 procent på Custice. Jag besökte Sandviken ett par gånger i månaden för att träffa arbetskamrater och lära mig mer på plats. Jag kunde ganska snabbt gå upp till 50 procent och i maj gick jag även upp till 75 procents anställning. Nu besöker jag Sandviken två gånger i veckan, vilket är en resa på 2h20min enkel tur. Det fungerar bra hittills och mitt fokus är helt inställt på att göra ett så bra arbete som möjligt och arbeta till 100 procent. Om det blir på Custice eller någon annanstans vet bara ödet.

Det viktigaste är att må bra.

FRAMTIDEN

Jag gillar inte att planera för framtiden. Men följ bloggen så får ni se vad jag har för mig som välmåendeaktivist! Eller kontakta mig för specifika funderingar.