Mikael Glännström

Är islam kvinnoförtryckande?

Mikael Glännström — Sat, 19 May 2012 13:15:26 +0000

Precis när man (jag) tar twitterpaus (tills på måndag) så börjar en oerhört viktig och intensiv debatt att rasa på Twitter. Uppdrag Granskning har besökt moskéer där en kvinna sökt råd i samband med problematik i hemmet. Hennes man har gift sig (eller vill gifta sig) med en andra kvinna, örfilar henne i vredesmod samt kräver att hon ska ställa upp på sex trots att hon inte vill. Kvinnan besöker moskén för att få råd. Det är oklart om hon söker råd hur hon ska tolka islam, eller råd om hur hon ska agera i situationen rent allmänt, men vi kan anta att det handlar om hur hon ska vara så god muslim som möjligt. Detta är bakgrunden. Resultatet är att 8 av 10 moskéer ger ögonbrynhöjande och upprörande svar som “Du kan bara neka din man sex när du är sjuk eller har mens”, “Försök lös problemet hemma utan att koppla in polisen, såvida du inte är i fysisk fara” samt “Din man har rätt till fyra hustrur om han vill”. Debatten på Twitter börjar rasa, såklart. Som den sig bör. Men det hela urartar. Cherin Awad, känd förespråkare för muslimska kvinnor, får ett dödshot och Katerina Janouch, känd sexrådgivare och författare, blir klassifierad som rasist. Trollen kommer ur sina hålor och debatten handlar om allt annat än vad den borde handla om. Nämligen: Är islam kvinnoförtryckande?

Frågan i sig är såklart provocerande. Den insinuerar att islam är kvinnoförtryckande och det hävdar också vissa. Vissa menar att islam, och religion överlag, förtrycker kvinnors rättigheter och förminskar deras identitet till ett manligt bihang. “Är det så?” undrade många och vände sig till Cherin Awad som är muslimsk kvinna och aktiv på Twitter. “Nej” svarar hon och menar att det inte finns någonting i islams “kärna” som är ämnat att förtrycka kvinnor. Men jag är inte vidare insatt i den debatten, så jag låter den vara för tillfället. Det är i alla fall den första viktiga frågan som är viktig att diskutera. Vad säger islam i frågan? Vad säger texterna? Vad säger tolkarna? De lärda som ska ha maximalt med kunskap i frågorna?

Cherin Awad blir därför irriterad när Katerina Janouch hävdar att “islam är visst kvinnoförtryckande i sin kärna” samt menar att Cherins tweets om faktafel i programmet är “oväsentligt” och “ger dåliga vibbar”. (Jag utelämnar screenshots på tweets och exakta citat… jag är ingen journalist eller så)***. Katerina svarar med att Cherin bör “lyfta sin slöja” och se verkligheten. Helt plötsligt har sakfrågan blivit ett utbyte i härskartekniker och förminskande av sin meningsmotståndare. För en muslim är det såklart förolämpande att bli uppmanad att lyfta på slöjan (även om det kan ha varit i visst skämtsam ton) och för en åsiktshavare är det såklart förolämpande att bli kallad kunskapslös. Ja, ni förstår själva. Twitter blandar sig i denna personliga affär. Personer med tveksam politisk hållning (läs sverigedemokrater) stöttar Janouch och hon ReTweetar också deras stöd, vilket vissa menar är att stötta rasismen. Cherin Awad blir till slut dödshotat av en anonym telefonterrorist (av okänt slag).

***Jag kan ha missuppfattat händelseförloppet i hela deras diskussion. Läs deras flöden för att få en korrekt bild. Eller @dreadnallen s sammanfattning

Jag har personligen uttryckt mitt stöd till Cherin Awad på Twitter eftersom många troll attackerat henne. Hon måste få säga sitt utan att få massa skit och det är oerhört modigt av henne att offentligt diskutera saken. Det är oacceptabelt, oavsett vem det handlar om, att ta till personangrepp och uttrycka hat. Det förstår en halvintelligent varelse att det inte leder till någon bättre värld. Det betyder inte att det är OK att kalla Katerina Janouch för rasist osv. En rasistisk handling är att värdera annan människa mindre, pga av någon egenskap. Det har väl inte Katerina gjort? Ja, ni fattar, jag tar inte ställning ytterligare i frågan. Nu när vi rett ut detta tragiska förlopp på Twitter måste vi försöka återkomma till följande viktiga frågor:

Finns det något i islam som är kvinnoförtryckande?
Varför tror vissa muslimska män (och kvinnor) att det är OK att ha fyra fruar i Sverige, att kvinnan inte får säga nej till sex osv?
Hur är stämningen och jämställdheten i svenska moskéer?

Vad vi också måste betrakta är den andra sidan. Den sidan som är kritisk mot islam och muslimer som fenomen och helst vill förbjuda detta i Sverige.

Hur undviker vi att föra kritik utan att hamna på samma nivå som dessa (rasistiska) grupper?
Är verkligen islam och muslimer ett samhällsproblem? Eller handlar det om vissa typer av grupperingar?
Kan man skilja på religion och kultur?

Det finns säkert många fler frågor som är viktiga att ta upp, men de följer nog om man börjar prata om ovanstående frågor. Min personliga åsikt är följande:

Jag vet inte tillräckligt mycket om islam för att uttala mig om islams syn på kvinnan. Men som jag har uppfattat det, så ger islam alla människor (i alla fall som är muslimer) samma värde, män som kvinnor. Det finns sekter och riktningar som har strängare regler. Att kvinnan kan uppfattas som förtryckt beror förmodligen på islams syn på sexualitet: att sexualitet är en privatsak och ingenting som ska missbrukas offentligt (genom att tex klä sig utmanande). Detta är dock inte per automatik kvinnoförtryck, om kvinnan själv upplever detta som frigörande och bästa valet.

Jag tror mycket handlar om okunskap. Okunskap om islam, både av muslimer själva och av “svenskar” (eller icke-muslimer, eller vad man ska kalla denna grupp för). Bokstavstroende är ett problem inom alla religioner. Texter kan tolkas extremt och omsättas extremt i praktiken. Alla människor eftersträvar så stor makt som möjligt och religion kan såklart brukas och missbrukas för detta ändamål. Men det är viktigt att komma till sakfrågorna och diskutera detta. Jag tror att svenska (alltså, bor i Sverige) muslimer skiljer sig ganska ordentligt från tex iranska eller saudiarabiska muslimer. Cherin Awad och andra får säkert ta emot mycket kritik också från de egna leden. Muslimer skiljer sig alltså åt, precis som kristna skiljer sig åt, eller ateister, nihilister, eller vad som helst. Det var den poängen Cherin ville göra med sin kritik om Uppdrag Granskning som ensidigt (och även med påpekandet av faktafel) istället för att granska samhället i stort. Visserligen kan man granska ett fenomen i taget, men då måste vi också ha i åtanke att problemet inte är isolerat för muslimer. Kvinnor förtrycks på många ställen.

Jag hoppas och tror att debatten kommer landa där. Att intern debatt sker hos muslimer om hur deras religion integrerar och fungerar i praktiken i länder där andra lagar råder. Att vi andra bjuds in i den debatten.

Sen behöver nog vi på Twitter lugna ner oss lite och inte bilda mobbar så fort oenigheter och personangrepp sker. Ge folk möjlighet att få förklara det dom sagt. Om de inte förklarar, så medger de tyst att de hade fel.

Min egen livsåskådning bör också redovisas i denna text. Jag är buddhist.

***uppdatering om händelseförloppet

1ca55ba77338913b72d515d7c6c42671

Bör narkotika legaliseras?

Mikael Glännström — Fri, 18 May 2012 16:31:24 +0000

Av naturliga skäl funderar jag ofta på saker som välmående och frihet. Ett återkommande ämne är droger. Hur stor frihet ska vi (rent lagligt) egentligen ha när det gäller droger? Bör det finnas narkotikalagar som förhindrar narkotikans tillgänglighet? Det går att svara lite olika på dessa frågor. Tex:

Drogbruk ska vara lagligt och ett fritt val.
Vissa droger ska vara lagliga, andra illegala.
Alla droger ska vara illegala.

Om man väljer positionen att alla droger ska vara illegala så hamnar man snabbt på ett ställe där alla preparat som ger en kick och rus och är beroendeframkallande bör vara olagligt. Först och främst måste man såklart definiera “drog” vilket oftast innebär att det finns någon typ av beroendeframkallande behaglig effekt eller “substans”. Jag lämnar den diskussionen ganska snabbt eftersom jag inte är farmakolog och expert på drogers kemiska sammansättning. Hursomhelst blir det svårt att motivera att alla droger ska vara illegala, eftersom man då i förlängningen också måste förbjuda cigaretter och alkohol. Men naturligtvis har en person all rätt att ha denna drogrestriktiva åsikt! Kanske är argumentationen att ingen behöver droger för att må bra och att betydligt säkrare former av kickar finns att söka. Kanske är också argumentationen också att drogbruk (och missbruk) gör så mycket skada för samhället att det är värt den frihetsberövningen det innebär att förbjuda alla droger. Det handlar ju trots allt inte om att förbjuda att gå utanför dörren eller bara tugga med stängd mun. Ett drogfritt liv kan levas utan problem för frihetskänslan, menar nog drogrestriktiva förespråkare.

Gott så. Men jag tillhör inte den grupp som vill förbjuda alla droger. Jag kan tycka vad jag vill om ruskulturen (och det är att den är för extrem och behöver förebyggas så gott som möjligt, särskilt de skadliga effekterna på hälsa och socialt liv), men jag vill inte säga åt människor att de måste vara drogfria för att vara välmående. Livet innehåller val. Vissa är förnuftiga, andra mindre förnuftiga. Men vi måste ha möjlighet att välja och erfara livets alla sidor.

Med det sagt, så kommer vi in på nästa extrem, att alla droger ska vara lagliga. Här kan jag dock inte vara lika liberal. Rent filosofiskt skulle jag gärna säga att “det är upp till alla människor att välja och de får lida för sina egna val”. Men så enkelt är det inte och det vet vi alla om. Missbruk påverkar samhället, nära och kära. Det är därför en självklarhet, för alla som anser att välmående är någonting prioriterat, att missbruk ska förebyggas och behandlas så att det förekommer i så liten utsträckning som möjligt. Om någon person inte håller med om detta, så får denne gärna förklara sin syn på välmående för mig och andra med ovanstående uppfattning.

Åsikten att alla droger bör vara lagliga är en följd av nyliberal filosofi som vill att staten endast ska upprätthålla negativa fri- och rättigheter. Så länge man inte kränker någon annans fri och rättigheter, får man alltså göra som man vill. Och såklart får man ha den uppfattningen också, precis som drogrestriktiva får ha sin uppfattning. Förhållningssätt får dock konsekvenser, och det måste man ta med i beräkningen om man bryr sig om välmående och att människor ska må bra. Annars kan ju allt vara lagligt, om vi struntar i vad det leder till.

Jag har redan gett en hint om att min personliga uppfattning är att vissa droger ska vara lagliga och andra olagliga. Alkohol och cigaretter må ha en stor påverkan på samhället, men jag är inte alls säker på att den är övervägande negativ. Självklart är det negativt att c:a 10 procent av de som börjar dricka alkohol blir alkoholister, eller att de som storröker får hälsoproblem. Men det är en risk som jag kan godta, även om jag naturligtvis vill förebygga skadliga verkningar och missbruk så mycket som möjligt.

Det är en skillnad mellan bruk och missbruk. Det är den stora viktiga poängen. Samtidigt är gränsen mellan bruk och missbruk luddig. När välmåendet hos en själv eller omgivningen påverkas i alltför negativ utsträckning, fysiskt eller psykologiskt, är det ett missbruk. Det kan alltså vara missbruk att dricka alkohol endast en gång i månaden, om den gången innebär att man blir dyngrak och skadar andra. Det kan också vara missbruk att dricka ett par glas vin om dagen, om detta påverkar vardagen negativt. Det finns individuella skillnader. Vissa klarar av mer bruk än andra. Vissa kan sluta lättare än andra (när det börjar bli skadligt).

Detta hänger dock inte enbart på individuella skillnader. Det hänger också på drogen. Vissa droger är mer beroendeframkallande än andra, har större effekt och har större risker för fysik och psyke. Jag kan inte hederligt likställa alla droger med varandra och säga att risken hänger på individen. Det hänger också på drogen. Därför är jag för att vissa droger ska vara legala och andra illegala.

Hur drar man då gränsen? Ja, den frågan är sannerligen inte lätt. Men det är bra att komma ihåg att man väljer mellan tre olika alternativ här. Bara för att ett alternativ “inte är lätt” betyder inte att man måste överge det. Detsamma gäller naturligtvis alla alternativ. Så vem har då rätt? Personligen överlåter jag mitt omdöme till forskningen, som forskar kring dessa frågor. Jag själv har mitt mål: att människor ska må så bra som möjligt och att missbrukets skadeverkningar ska vara minimerade. Sedan får forskningen svara på hur det bäst går till.

Min uppfattning av forskningsläget idag är att narkotikaklassade droger är illegala just för att deras effekt är såpass lättillgänglig och stark. Om det finns starka skäl att anta att legalisering av en drog kraftigt skulle öka missbruket, samt att missbruket är högt i relation till bruket, samt att missbrukat har allvarliga konsekvenser (som tex överdos osv), så bör drogen fortfarande vara illegal. Det är min uppfattning. Om gräs är en sådan drog eller inte, får väl bli en debatt i sig? Det tycker jag inte tar udden av själva argumentationen.

Bara för att en drog är illegal betyder inte att den bör vara helt förbjuden. Det kan finnas gynnsamma effekter med droger som kan ha mer positiv än negativ effekt under kontrollerade former, tex genom recept. Ångestdämpande medicin (tex xanor) är ett sådant exempel. Också här ska forskningen säga sitt. Vilka gynnas av bruket? Vilka gynnas inte? Förhoppningsvis har läkare koll på forskningsläget (men jag vet… det har de inte alltid).

Det finns fler sidor av denna argumentation. Vissa kanske håller med om att det vore bättre om det inte fanns droger fritt tillgängligt, men tycker det är problematiskt om ett förbud leder till stigmatisering eller straff som förvärrar den sociala situationen. Det håller jag med om. En missbrukare mår inte bättre av att åka in i fängelse några månader och sedan släppas ut i värre tillstånd än tidigare, rent mentalt. Jag tycker dock att det är en annan fråga, som hör till vård av missbrukare. Alltså hur man bäst kan hjälpa personer som missbrukar. Forskningen är nog ganska entydig i att vård har bättre effekt än fängelse.

Detta är min åsikt i frågan. Vilken är Er? Vad tycker Ni? Hur besvarar ni respektive kritik som finns mot de olika förhållningssätten?

Utöver detta kommer också det egna ställningstagandet, i praktiken. Till att prova och bruka eller helt låta bli osv.

Försökte här presentera en snabb överblick och min inställning i frågan utan att fastna i enstaka argument, men diskutera gärna det nedan i kommentarsfältet!

cb7e51f41162f224fd5dd3785b5003d6

När Twitter tar för mycket tid…

Mikael Glännström — Thu, 17 May 2012 18:29:17 +0000

Min favoritsysselsättning på nätet är att twittra. Jag spenderar i stort sett bara tid på nyheter (AB och DN) och Twitter när jag är online. Övriga sidor ögnar jag snabbt igenom (tex tv.nu och liknande). FB är bara jobbigt, men visst slänger man ett öga på det också. Vissa kvällar brukar min fru bli ilsken på mig när hon ser att jag är inne på Twitter. Hon tycker att jag twittrar för mycket. Och hon har en poäng.

Jag började twittra för c:a 2 år sedan. Det var kärlek vid första ögonkastet. Jag tänker tweets. Korta, ofta inkonsistenta tankar med viss finurlighet och sarkasm. Lika roligt var det att läsa andras tweets, andras tankar. Twitter blev mitt nya sätt att kommunicera på nätet efter att tidigare använt bland annat MSN och Facebook.

Efter ett tag kändes det lite som att Twitter började gå på rundgång, både i mina egna och andras tweets. Då valde jag att debattera mer. Debatt på Twitter tar tid, kraft och mycket tanke för att förstå varandra. Ofta missförstår man poänger flera gånger i samma tråd. Och det är ju egentligen inte konstigt det.

Twitter kändes ett tag som ett propagandaverktyg. Men jag fick skylla mig själv eftersom jag har många twittrare i mitt flöde. Så gillar jag att twittra. Väldigt random och ibland intensivt. Politiker, journalister och sociala medieexperter tar stor plats. Ingenting verkar vara på riktigt och man blir bortglömd på några sekunder sedan man skrivit sin sista tweet. Så direkt, så nära, så omfattande, men också så betydelselöst.

Trots detta har jag fortsatt lagt mycket tid på Twitter. För det går verkligen lätt att fördriva tid på Twitter. Bara logga in, skriv ner tankar, släng ut åsikter om aktuella ämnen och rulla på så i några timmar. Dagen hinner försvinna innan du hinner säga “retweet”. Min hjärna gillar tidsfördriv, att grotta ner sig i något utan att riktigt tänka.

Frågan är hur mycket tid jag egentligen borde lägga på Twitter. Som det är just nu, blir det för mycket. Några timmar om dagen har jag inte råd att tidsfördriva. Bokstavligt talat. Jag måste komma igång med min karriär istället för att spamma mina åsikter på Twitter.

Samtidigt vill jag så mycket mer med Twitter. Jag vill lära känna fler twänner, utbyta tankar och ha det allmänt mysigt. Det är en fin social gemenskap med många kloka personer. Men det måste alltså ske på ett mer organiserat sätt, så att inte halva dagen flyter förbi.

Det jag ska reflektera över i några dagar nu är HUR jag ska twittra framöver. Hur mycket tid är värt att lägga på Twitter? Hur ska man kommunicera med spännande twänner? Ja, jag vet inte, men jag tror det hela behöver integreras mer till IRL, dvs det man GÖR i vardagen. Det blir för meta annars. Det blir svammel. Jag ska inte hålla på att twittra över vad jag VILL göra eller SKA göra. Bättre att twittra om vad jag gjort och hur det var, eller om någonting jag skrivit.

Jag kommer fortsätta twittra. Naturligtvis. Mitt inre skriker efter att få kommentera livets stora frågor och små petitesser med allvarlig och stundtals sarkastisk ton. Men inte med ett långt tidsfördrivande sittande framför datorn. För så twittrar jag. Jag är inte multitaskande med mobiltelefon. Det tar tid att formulera och skriva en tweet. Dessutom har jag en fru att blidka..

Sköt om er twänner! Vi ses snart. Tills på måndag ska jag reflektera. Hoppas ni har det bra.

bb38f1c8002871a18a85de9c23da936a

FILM: Space Battleship Yamato (2010)

Mikael Glännström — Mon, 14 May 2012 19:38:30 +0000

Fräsch science fiction från Japan om en rymdresa som ska rädda Jorden. Tyvärr är filmen för lång. Tyvärr är skådespeleriet för japanskt och överdrivet. Annars bra story och effekter. Fanns många upplägg för personliga intriger i filmen, men de lyckades inte riktigt blomma ut. Se om du är sci-fi fan. Annars kan du nog låta bli.

Betyg: 62 av 100.

7fe55e8f593ce2dd60dded963337452c

FILM: The Beaver (2011)

Mikael Glännström — Mon, 14 May 2012 19:18:43 +0000

Mel Gibson må vara tokig, men han är fortfarande en duktig skådis. I “The Beaver” spelar han en deprimerad familjefar som bara kan fungera genom sin talande handdocka. Det är en spännande historia och bra hela vägen igenom. Saknas kanske lite tempo under vissa delar. Värd att se!

Betyg: 77 av 100

18b85c54458fb3105b401edaaebdeac1

FILM: Chronicle (2012)

Mikael Glännström — Mon, 30 Apr 2012 11:54:41 +0000

Tre vänner, som inte umgåtts särskilt mycket tidigare, får superkraften “telekinesis” (förmågan att kunna flytta objekt). Denna kraft visar sig bli svår att hantera.

Hela filmen filmas ur ett användarperspektiv där en egen videokamera dokumenterar händelserna. Jag förstår aldrig riktigt varför.

Hyfsad, men skulle kunna varit så mycket bättre. Bra idé, klyschigt och hastigt utförd.

Betyg: 61 av 100.

16882ba1f8a41028464b0ecb68f70dda

FILM: Sherlock Holmes – A Game of Shadows (2011)

Mikael Glännström — Mon, 30 Apr 2012 11:43:28 +0000

Ettan var bra. Kan tvåan komma upp i samma standard? Ja, faktiskt. Nästan. Finurliga utmaningar där Sherlock och Moriarty försöker överlista varandra genom att spela ett spel med livet som insats. Också i denna film är det ett världskrig som står på spel. Ständigt dessa världskrig? Måste det verkligen vara så märkvärdigt… Kan de inte bråka om ett säte på ett universitet eller nåt?

Svensk insats även i denna film! Noomi Rapace är duktig, men inte lysande i den här filmen.

Bra film!

Betyg: 72 av 100

a58256077de92e41117caa9c5cd0ce63

FILM: Mission Impossible Ghost Protocal (2011)

Mikael Glännström — Mon, 30 Apr 2012 11:31:15 +0000

Jag hade förväntat mig en actionfylld film med många äventyrliga moment. Jag fick en actionfylld film med många äventyrliga moment där folk flyger kors och tvärs och slåss åt höger och vänster. Ja, vad ska man säga. Jag orkade knappt se klart på filmen. Men några extra tiondelar i betyg på grund av Micke Nyqvist som skötte sig godkänt som ond svensk. Bara det… en svensk terrorist som vill initiera ett kärnvapenkrig.

Titta bara på denna om du är en hardcore Cruise fan, eller om du är sjuk och inte orkar tänka.

Betyg: 43 av 100

c96405b2075f113b690878ff20c210dc

Ny Frisyr

Mikael Glännström — Sun, 29 Apr 2012 19:48:22 +0000

Är jag sexi?

65cfdbf707d151fdae92517f5da91e5e

Sälungen Kuling

Mikael Glännström — Thu, 26 Apr 2012 08:45:18 +0000

Sälungen Kuling matvägrar.

Snälla, börja ät snart! Ska jag bli tvungen att se på Djursjukhuset 20.00 ikväll..

a942f09a2bac69f581f693a2bd8549d9

The Secret of Monkey Island – Walkthrough

Mikael Glännström — Sat, 21 Apr 2012 11:45:40 +0000

Det finns klassiska spel. Så finns det Monkey Island. Detta spel revolutionerade en hel industri med sin fina grafik, luriga pussel och underbara story. Jag spelade själv detta spel mycket i min ungdom. Det var nog bäst på Amigan. Nedan kan ni se spelet klaras. Det är som en film.

Episkt!

f269dd7524a461efb4232d40d95eccb4

Alliansen delar ut sitt årliga bistånd

Mikael Glännström — Thu, 19 Apr 2012 08:01:03 +0000

I media: AB 1 DN

625ef17c1d0ecbabd3f9a05d77b93854

Anders B. Breiviks psykologiska profil och idévärld

Mikael Glännström — Tue, 17 Apr 2012 09:36:14 +0000

Just nu pågår förhöret med Anders B. Breivik. Han ska ge sin förklaring till varför han mördade 76 personer. Det finns två läger kring hans förhör. Ena lägret vill inte att han ska få tillfredsställelsen och utrymmet i rätten att föra vidare sin propaganda och fanatism. Andra lägret menar att det är viktigt att förstå den idévärld Breivik har, för att få förståelse om hela händelsen och kanske också förebygga liknande händelser framöver. Jag tillhör det andra lägret. Jag tror det är viktigt att få fram Breiviks idévärld till dagens ljus.

Enligt Breivik själv, är han en förebild. En förebild för nationalister som bekämpar mångkulturen. Han ursäktar sina handlingar med att det var nödvändigt. Att han var tvungen att mörda dessa människor för att på sikt säkerställa Norges framtida välmående. Han menar att mångkulturen är ett hot som kan förgöra Norge och hela världen. Ett hot som kommer bringa lidande och krig. Retoriken är väldigt lik den retorik som exempelvis SD och andra “multikulturkritiker” använder sig av. Det som skiljer sig åt är att SD använder sig av demokrati och Breivik av terrorism för att sprida sina idéer.

Dessa idéer är viktiga att förstå. Hur uppkommer de? Är det reella hot? Hur hanterar man sådana idéer? Många viktiga frågor som inte kan sopas under mattan. För precis som dammet, finns idéerna kvar även om vi ignorerar dom för tillfället. Breivik har i sitt manifest själv beskrivit hur hans idéer kom till. Han hade några otrevliga episoder med invandrare. Han började se mönster i detta. Missnöjet växte till besatthet och hat. Hatet växte till fanatism. Erfarenhet, upplevelser, idéer och slutsatser. Det är viktigt att förstå detta. Förståelse innebär inte att vi måste acceptera eller förlåta. Men förståelse leder till förnuft och medkänsla, som är viktiga för välmående (enligt min egen idévärld).

ABB ser sig själv och Europa som ockuperat. Ockuperat av muslimer och andra som “vill ta över makten”. Det är här vi kan ge oss in i debatten, vilket också sker på den demokratiska arenan. Är muslimer i Norge och Europa ett hot? Fanatiker är naturligtvis ett hot vart de än befinner sig. Men såvitt jag vet, så är det inte särskilt många muslimer i Norge och Europa som är fanatiker? De flesta vill väl leva fredligt och demokratiskt tillsammans med alla andra? Det är min idévärld. Andra kanske drar andra slutsatser.

Vi har alla våra idéer. Vissa kanske ser alla Blondinbellor som ett hot. Andra ser alla invandrare som hot. Andra ser alla män som ett hot. Men det är inte idén i sig som är farlig. Det är hur den gror, hur den växer och frodas, hur den utvecklas. Vi kan titta på vår idé kritiskt. Vi kan granska den. Nej, Blondinbella är inte ett hot. Invandrare är inte ett hot. Män är inte ett hot. Det kanske finns taktlösa bloggare, kriminella invandrare och misshandlande män. Däremot finns det också vettiga bloggare, sjyssta invandrare och män som försöker vara goda makar.

Att idén växer till fanatism är ett tecken på psykologisk problematik. ABB är inte frisk, även om han vill utge sig för att vara det. Vi kan kalla det narcissism, psykopati eller någonting annat. Det spelar ingen roll. Enligt psykologin är en abnormalitet en avvikelse. Och Breivik avviker. Han avviker genom att inte kunna sätta stopp för sin idévärld. Han avviker genom att inte kunna ha större grundläggande respekt för ett människoliv. Han avviker genom att hitta ett krig på en fredlig plats. Han avviker genom att kallblodigt mörda 76 människor. Däremot är han inte psykiskt sjuk i den meningen att han inte är tillräknelig. Breivik visste vad han gjorde, han var inte i psykos eller influerad av någon annan. Däremot var han ute på en psykologisk väg som få lyckligtvis tar.

Fanatism är en psykologisk avvikelse som vi bör försöka förebygga. Fanatism leder till våld och polemik och en osund vardag som blockerar lyckliga tankar att blomma ut.

Anders B. Breivik är en fanatiker.

I media: AB 12DN 2 1 3 4 5 6 7 SVD 1 2 3 4 5 6

29d374a502bc5d549261f4b8cf9617c0

Bokmässan Örebro

Mikael Glännström — Sun, 15 Apr 2012 14:16:45 +0000

Som aspirerande författare behöver jag bilda mig mer i litteratur, skrivande och böcker. Jag har aldrig läst mycket böcker. När min fru gav mig en “hint” om att jag borde följa med på bokmässan, för att utöka vår kvalitetstid tillsammans, var det ett utmärkt tillfälle att förkovra mig i författarskapet.

Min fru och jag började med att ringa in föreläsningar vi ville gå på. Vi valde mestadels samma föreläsningar, men jag fick gå ensam till mitt första val: “Faktoider” av Christer Fuglesang och VOF.

En faktoid är ett påstående som inte är sant, som större delningen av befolkningen tar för sanning. Christer berättar exempelvis att man inte kan se kinesiska muren från månen, samt att Einstein hade bra betyg och var duktig i skolan. För övrigt betonades vikten av att vara kritiskt lagd. På en skala mellan 1 och 100 var det 22 i rolighet att lyssna på. Dessutom stördes hela föreläsningen av ett bakgrundssorl, då salen inte var avskiljd från mässan. När man lyssnar på Fuglesang vill man inte höra ett barn skrika och hålla på.VOF, vetenskap och folkbildning var i sitt esse och mycket glada att prata skepticism. Det finns en mystisk aura av hemlig agenda som lyser kring VOF. Men jag kan inte sätta fingret på denna hemliga agenda…

Val nummer två föll på Zlatan! Eller han som skrev boken “Jag är Zlatan”, David Lagercrantz. Här berättade David hur det var att nervöst träffa Zlatan för första gången. Föreläsningen höll ett snabbt och underhållande tempo med några sköna anekdoter ur Zlatans liv, från tiden som cykeltjuv till världens bästa fotbollsspelare. David pratade även om etik och om Zlatans val att till slut “berätta allt”, trots att det kanske inte var särskilt smickrande läsning för alla. Zlatan ville inte sin familj illa på något sätt. Däremot tyckte han säkerligen att det var kul att dela ut kängor till Guardiola. Jag blev sugen på att läsa denna bok, trots att jag tidigare undvikit den på grund av att “Zlatan verkar dryg och osympatisk”. Men alla kan väl inte vara töntar som mig, antar jag. Bra föreläsning, 76 av 100 i betyg.

Tredje valet blev att lyssna på författarna Mian Lodalen och Maria Sveland prata om boken “Happy Happy” och skilsmässor. Ni kanske känner till debatten: Boken behandlar positiva aspekter av att skilja sig, vilket retade upp väldigt många som anser att skilsmässor endast är av negativ karaktär då kärnfamiljen är av största vikt. Att dessa skilsmässomotståndare från 1800-talet har fel råder det inga tvivel om. Såklart ska man kunna skilja sig utan livslånga trauman. Såklart kan barn må bättre av att föräldrar som inte trivs ihop skiljer sig. Maria Sveland delade ut en ordentlig känga till skribenten Hanne Kjöller som gått till personangrepp i SVT och frågat hur Marias barn mår. Mian Lodalen å sin sida delade ut en känga till Göran Hägglund som påstår att barn “behöver en mamma och en pappa”, men som sedan tvingas erkänna att han inte hunnit varit där särskilt mycket för sina egna barn sedan han blev partiledare. Hanne och Göran har naturligtvis politiska agendor bakom sitt argumenterande. Det har Maria och Mian också. Men det är ingen tvekan om vilka som är mest verklighetsförankrade. Maria fällde även några tårar när hon pratade om Hanne Kjöllers personangrepp. Denna vidrighet måste jag leta upp på SVT play eller youtube… Bra föredrag, men lite hackigt. 68 av 100 i betyg.

Jag avslutade lördagen med ett föredrag som var ganska ointressant. Så det behöver jag inte skriva mer om.

På söndagen var det dags igen! Med nya krafter bevittnade jag Markus Lutteman som pratade om sin bok El Choco och Patrik Sjöbergs bok. Det var en väldigt spännande föreläsning och Lutteman har en fin karriär framför sig som bokreporter. Markus besökte fängelset i boken El Choco tillsammans med sin fru när han fick upp ögonen för svenske Jonas som satt där. Fängelset var mer som ett litet samhälle där fruar och barn bodde permanent hos fångarna. Ibland helt ok, ibland under katastrofala förhållanden. El Choco är en av få böcker jag faktiskt läst. Den var spännande. Patrik Sjöberg boken behöver man inte säga så mycket om. Ni har läst allt i tidningarna redan. Det var ganska intressant att de höll boken hemlig under tiden den skrevs. Yannick Tregaro fick reda på nyheten endast två dagar innan boksläpp. Han blev inte glad, men ställde ändå upp att verifiera innehållet i boken. 82 av 100 i betyg.

Därefter var det dags för en föreläsning om journalister i exil i Sverige. De flesta journalister får asyl i Sverige, men Migrationsverket har ganska dålig koll, och det händer att mindre kända journalister skickas tillbaka till länder där pressfriheten är minimal, som tex Kina, Etiopien och Iran. Sverige har dock ryktet att vara världens bästa land när det gäller pressfrihet och “freedom of speech”. Det är därför exiljournalister har gjort Sverige till en bas och försöker rapportera från röster som normalt sett inte hörs. Istället för att jag babblar om saker jag inte vet särskilt mycket om, kan ni läsa World Report på nätet: http://www.independentworldreport.com/

Bokmässan i Örebro avslutades med en föreläsning av Susanna Alakoski. Hennes böcker “Svinalängorna” och “Håpas du trifs bra i fengelset” handlar om missbruk, barnfattigdom och utanförskap. Det hela kändes politiskt uppfriskande och Susanna berättar på ett sätt som många känner igen sig i. Det finns många människor i utanförskap. Det finns många alkoholister. Det finns många knarkare. Det finns många barn som lever fattigt, utan föräldrars kärlek eller omsorg. Dessa barn skriver Alakoski om.

Nu sitter jag här, lite sliten från alla föreläsningar. Men intressant var det, trots att jag knappt läst en bok som det pratades om. Underlig jag är.

Efter två dagar är jag mer sugen än någonsin på att bli författare! Min fru också. Misstänker framtida polemik kring detta.

50bc53756973bdeae9b3c986977c6833

Mental Ork

Mikael Glännström — Tue, 10 Apr 2012 05:58:15 +0000

När jag försöker förklara vad min psykologiska problematik innebär i praktiken hamnar jag ofta kring begreppet “mental ork” eller “mental energi”. Om vi jämför med fysiken så är den mentala orken motsvarigheten på kondition och styrka.

Den mentala orken är någonting som tränas upp. Oftast under en längre tid, men även under kortare perioder. Alla människor har vid varje givet tillfälle en viss mängd mental ork. Den mentala orken avgör hur effektiv personen kan vara i sina aktiviteter. Om den mentala orken är på 100 procent, så blir aktiviteten också utförd med 100 procent effektivitet! Om den mentala orken är 10 procent, så blir aktiviteten utförd med 10 procent effektivitet. Mental ork och effektivitet har med andra ord ett starkt samband.

Men vad är då egentligen “mental ork”? Är det ett kliniskt begrepp? Går den att mäta? Nej, oftast är det svårt att sätta fingret på vad den mentala orken är. Vissa menar att det är ren lathet. Andra hävdar att det är ett kliniskt tillstånd. Jag menar att det är både och. Mental ork är ett tillstånd, men det är också en inställning. Jag känner exempelvis att jag just nu ligger på 30 procent mental ork. Jag är inte särskilt effektiv, tröttnar lätt på saker och har svårt att koncentrera mig. Det beror på mitt tillstånd, på min situation. Samtidigt blir man passiv av ett sådant tillstånd och situation. Det gör mig lat och ineffektiv. Det blir en ond cirkel och till slut är ineffektiviteten ett resultat av både tillstånd och inställning.

Vad är det som påverkar den mentala orken? Många olika saker såklart. Här är några vanliga “orsaker” till den mentala orken:

Sjukdomstillstånd, både fysiska och psykiska, tex ångestproblematik eller depression.
Situation, tex arbetslöshet.
Händelser, tex skilsmässa.
Vanor.

Jag tycker det är väldigt viktigt att förstå att människor har olika nivåer av mental ork. En sådan förståelse kan få oss att stötta varandra för att öka den mentala orken. Mycket arbete kan man göra själv, med sin inställning. Men andra faktorer, som sin situation eller tillstånd, kan vara svårare att klara av själv. En blandad dos av krav och förståelse är bäst, tror jag. Krav för att pusha. Förståelse för att ge trygghet. Innerst inne vill alla människor såklart ha så stor mental ork som möjligt. Samtidigt är den mentala orken ett konkurrensverktyg. Det är ett cyniskt sätt att se på världen, men om man har mer mental ork än någon annan, så har man en konkurrensfördel. Det gör att vissa inte bryr sig särskilt mycket om andras mentala ork, om det inte direkt påverkar dom.

Just nu jobbar jag hårt med att få upp min mentala ork. Främst genom sociala aktiviteter, jobbsökande och projektutveckling. För ett tiotal år sedan var jag i en mycket värre situation än jag är i nu. Då “räddades” jag av ett arbete som ganska hastigt gjorde att min mentala ork ökades och gjorde mig mer funktionell. Ett jobb, en roll och ett sammanhang är väldigt viktig för vår mentala ork. Det siktar jag återigen på.

Det är väldigt individuellt hur man hanterar sin nivå av mental ork. Vissa jobbar på, trots att de har dåligt med mental ork. Andra vilar ut och återhämtar sig. Här gäller samma regel som vid stress och ångest. De som är understimulerade bör aktivera sig, medan de som är utarbetade bör koppla av. Att utföra en 100-procentig insats när man inte har en 100-procentig nivå av mental ork är fullt möjligt, men slitsamt. Man bör anpassa sig och långsamt hitta en nivå man mår bra av. Ganska självklart egentligen, men inte alltid så lätt att genomföra.

Vi kan väl prata och diskutera mental ork på twitter? Jag är @glannstrom Taggen: #mentalork

07dd6c36dc53468b8c91d438d44a96d5

Golf – Folkets Sport

Mikael Glännström — Fri, 06 Apr 2012 13:04:38 +0000

Golf. Vilken märklig sport. En liten boll ska dundras iväg på en trehundra meter lång bana för att sedan rullas i ett 10,8 centimeter litet hål. Med så få slag som möjligt. Desto mer girig man blir i spelet, desto mer kan gå fel. Golfen är överklassens sport som blivit folkets sport. Allt som behövs är en klubba och en liten boll. Viss kondition behövs, men inte särskilt mycket. Bollsinne är ett plus, men misstag kan undvikas genom träning och säkert spel utan giriga satsningar. Nu kan vi njuta av denna sport i några dagar på SVT som sänder US Masters, en av de största och tuffaste turneringarna för en (tillräckligt bra) golfspelare.

Jag minns förra året. Rory McIlroy, en 21-årig yngling som spelat fantastiskt och ledde med fyra slag inför den avslutande rundan. Allting gick fel. Rory fick nervspel och gjorde en runda på 80 slag. Han vann såklart inte. Det gjorde istället sydafrikanen Charl Schwartzel. Hur hanterade Rory denna motgång? Jo, han gick och vann US Open ett par månader senare. Fantastiskt.

Tiger Woods kom fyra och säkrade en av tio topp fem placeringar i US Masters. Vilken talang. Vilken maskin. Vilket svin, men det här inte till den här reportaget. Tiger Woods är en av många levande golflegender. Många är de gamla proffsen som år efter år spelar på Augusta National Golf Club. Banan blir svårare och svårare för varje år och det är nog tur att spelarmaterialet, klubbor och bollar, blir bättre och bättre. Sex amatörer får lyckan att spela tillsammans med tidigare vinnare av US Masters. Det måste vara en enorm motivation och glädje. Vilken ära. För möjligheten att vinna för en amatör är inte särskilt stor.

Vad är det som fascinerar så med golf? Är det de vackra landskapen med vältrimmade gräsmattor och krattade bunkrar? Är det stillheten och det lugna tempot? Är det moroten att hela tiden bli bättre? Är det motionen och vänskapen? Är det statusen golfkläderna? Ja, vem vet. De flesta som börjar blir för det ofta fast.

Men det finns också kritik mot golfen. Vissa klubbar tillåter inte kvinnor som medlemmar. Augusta, där US Masters spelar, är en sådan. Som tur är fick svarta bli medlemmar från 1990 i alla fall. Medlemskap är ofta dyrt, men fler och fler golfklubbar tillåter rundor utan medlemskap. Det börjar bli mer tillgängligt att spela golf även om en hel del traditionella överpriser finns kvar. Golf är också svårt. Irriterande svårt, enligt många. Så svårt att många får utbrott över missade slag och puttar. Men så är det med det mesta i livet. Det är svårt. Djävulskt svårt att få till bra. Men det går, med träning, träning och åter träning.

Det är inte ofta jag gillar girighet. Men i golf älskar jag girigheten. Slagen som antingen blir helt fantastiska, eller katastrofala. Det kommer bli många sådana slag i US Masters. Någon timme per natt i sängen framför SVT kommer det säkerligen bli.

fd279407056f3abc1a1fc763ba602fe6

Den Sociala Stegen

Mikael Glännström — Fri, 06 Apr 2012 11:59:41 +0000

Jag brukar ibland prata om “Den Sociala Stegen”. Det är helt enkelt en social hierarki i ett socialt sammanhang. Sociala sammanhang finns överallt i olika storlekar. Familjen, vänskapskretsar, arbete, samhälle osv. Att jag kallar det en “stege” beror på att man hela tiden klättrar upp och ner på denna skala, beroende på vilka handlingar man utför. Det ligger även i vår natur att vara så högt upp på den sociala stegen som möjligt. Det är en central drivkraft i våra liv.

Variablerna som påverkar den sociala stegen är många. För att nämna några så påverkar socioekonomisk status, utseende, utbildning och effektivitet den sociala hierarkin. Olika kulturer värderar olika variabler olika mycket. Det som ger hög status här, kanske inte ger lika hög status någon annanstans.

Människor använder sig också av olika strategier för att klättra på den sociala stegen. Vissa satsar på vänskap, andra på råstyrka och utseende, pengar osv. Vissa skaffar sig en partner att kunna dominera, medan andra skaffar sig en partner att hjälpa eller se upp till.

Jag fascineras av det sociala spelet mellan människor. För det är ofta ett spel. En tillfällig interaktion där status står på spel, oftast omedvetet men ack så påfallande.

Men den sociala stegen är så mycket mer än så. Det är också politik. Stegen kan vara olika stora. Svårigheten att klättra på stegen kan variera. Skillnaden mellan toppen och botten kan variera.

Mitt forskningsområde är välmåendeforskning. En av mina frågeställningar är hur olika strukturer av social hierarki påverkar välmåendet. Min teori är att tydliga roller och strukturer av den sociala stegen är viktig för välmåendet. Jag tror också det är också viktigt att det inte skiljer för mycket mellan toppen och botten.

Så, nu känner ni till en av mina frågeställningar! Om än på knackigt skriven svenska… Håll ut, så ska det bli bättre och tydligare.

d070b5f92d2e937f5d0a5989b4d8f072

Från 0 till 100 procent arbete

Mikael Glännström — Tue, 03 Apr 2012 21:41:54 +0000

Mitt mål är att bli författare och forskare. Det målet ligger långt fram i tiden. Helt enkelt därför det tar lång tid att skriva böcker och få en forskartjänst. Vägen till målet består av delmål. Ett sådant delmål är att skriva regelbundet varje dag. Helst minst fyra timmar varje dag. Ett annat delmål är att påbörja doktorandstudier.

Dessa delmål ligger dock också långt fram i tiden. Jag är inte disciplinerad nog att skriva fyra timmar om dagen. Jag har inte de rutinerna i mig. Jag har inte kunskapen och färdigheten. Jag behöver träning det skrivna ordet. Jag har också svårt att hitta doktorandtjänst eftersom jag har egna idéer om vad jag vill forska om, samt att jag inte varit världshistoriens flitigaste student. Jag behöver hitta finansiering till min doktorandtjänst, alternativt någon forskare som gillar mig och vill ta mig under sina vingar. En liten sådan romantisk tanke har jag. Att en forskare ska bli “förälskad” i mina idéer och min passion till forskningen (som i det här fallet handlar om positiv psykologi och välmåendeforskning). Men så fungerar det nog bara på film. Vem bryr sig om en främling, liksom.

Delmålens delmål är inte heller inom räckhåll. Jag är inte redo att påbörja denna vandring ännu. Först behöver gå från 0 till 100 procent i arbete. Jag är nämligen sjukskriven för tillfället. Vi kan kalla sjukskrivningen för “brist på mental ork”. Den mentala orken behöver komma tillbaka, och för det krävs framförallt tre saker:

En arbetsplats för att få rutiner och social stimulans.
En trygg inkomst för att kunna överleva ekonomiskt.
Ett fortsatt eget arbete med mitt mående.

Nu är ni säkert uppdelade i två läger. Dels de som tycker det är tråkigt att jag befinner mig i den situation jag gör, och sympatiserar med mig, och önskar mig stöd för att komma tillbaka till 100 procent. Dels de som tycker jag är lat, som inte är särskilt sympatiska och som vill singla slant om jag ska hitta ett arbete eller bli helt knäckt på vägen dit. För utan stöd är mitt återtåg en slantsingling. Med stöd, kommer jag tillbaka. Garanterat. Eller i alla fall till 99 procent säkerhet. Det finns ju alltid omständigheter som gör att saker inte går som planerat.

Mitt fokus ligger närmast på att hitta en arbete. Ett riktigt arbete, med en arbetsplats och arbetskamrater. Där jag kan jobba mig upp, från 25 till 50 till 75 till 100 procent. Sedan borde jag vara stark nog att börja med mina delmål för att nå dit jag egentligen vill.

För att nå dit jag egentligen vill, kommer det krävas en oerhörd insats från min sida.

Oavsett våra styrkor och svagheter, så är arbetsinsatsen avgörande för slutresultatet. Det blir så mycket roligare om man får stöd i sina svåra stunder.

Min nuvarande brist på mental ork är ingenting av den problematik jag tidigare haft. Då hade jag kraftig ångest som gjorde att jag knappt kunde fungera i vardagen. Jag har konfronterat den ångesten ser i dagsläget positivt på framtiden och mina möjligheter. Att jag väljer att skriva om denna process, denna väg, är för att det ger mig lite självdistans i en process som annars är ganska intensiv. Skriver man om det ett steg i taget, så kanske man också tar ett steg i taget lite lättare. Det är annars lätt att fastna vid det där slutmålet, som ligger låååååångt bort.

Min blogg och mitt liv handlar om att bli författare och forskare, men också om att vara tillfreds med livet och min situation. Jag är make, son och vän. Jag är glad att du vill läsa mina ord och lyssna. Förhoppningsvis kan jag återbetala denna glädje med ett och annat klokt ord. För vi har alla en situation, ett delmål och ett slutmål. Vi vill alla framåt. Och det tycker jag är en spännande resa.

Från dessa djupa ord till vardagens realiteter. Imorgon har jag besök med försäkringskassan. Då kommer jag säkerligen ha mer att skriva om min resa.

65672c1c4c0183941147bc1adb4e6587

Hur ska man profilera sig?

Mikael Glännström — Sat, 31 Mar 2012 13:14:20 +0000

Jag har tänkt börja blogga på allvar igen. Det innebär att jag ska skriva runt tre inlägg om dagen, istället för ett i veckan. Nu funderar jag på hur jag ska profilera mig själv och min blogg?

Min gamla blogg http://www.psykologiblogg.se började som en personlig blogg, som senare övergick till en underhållningsblogg, som sedan blev en blogg om psykologi. Extremt spretig, men ändå ganska framgångsrik. Ett tag var jag Örebros största bloggare med ca 10.000 besökare i veckan. Men jag tröttnade och ville göra någonting nytt.

Det blev den här hemsidan, som är en kombination av en blogg och hemsida. Visserligen bloggar jag, men syftet är också att lägga upp material som kan profilera mig och hjälpa min framtida karriär som författare och forskare. Till en början tänkte jag grandiost. På engelska. Alla ska kunna läsa. Men jag borde tänka mer realistiskt. Om någon vill läsa om mig, så är det förmodligen personer som främst läser svenska texter. Jag är ju trots allt inte någon internationell profil. Nej, jag är ingen svensk profil heller, men sannolikheten att marknadsföra mig i Sverige är större än internationellt.

Hursomhelst, jag ser ofta på världen som tragikomisk och kommer därför ha en tragikomisk bloggstil. Jag kommer blogga om aktuella händelser, politik, film, nöje, personliga händelser och annat smått och gott. Precis som jag gjort förut, med andra ord. Jag kommer framstå som spretig, utan något särskilt innehåll. Men en röd tråd ska det finnas i bloggen: “vägen till författare och forskare”. För det är min dröm och det jag ska kämpa för. Ja, det blir bloggens nya tagline. Hoppas du vill följa mitt lilla äventyr och ta del av mitt huvud.

9cee7a5337eceadeae064e7a6cd53417

FILM: Girl With The Dragon Tattoo (2011)

Mikael Glännström — Sat, 31 Mar 2012 08:48:05 +0000

Det känns alltid lite underligt när man ska titta på en remake på en film som gjorts för bara några år sedan. Till min förvåning hade jag glömt bort det mesta av handlingen och lyckades sugas in ganska bra i historien om Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander.

Mycket välgjord film där mordgåtan skildras bättre än Mikael och Lisbeth (om man jämför med svenska versionen).

Ja, vad ska man säga. Finns inte så mycket mer att tillägga! Min fru påpekade att Lisbeth objektifierades mer i denna amerikanska version. I svenska versionen var hon betydligt mer självständig. Hon har läst boken, så hon borde veta.

Betyg: 76 av 100.

f74442768ea35c5cfd490a5e51fd9923