Från gamla manuset:

Ålder 18. Mars 1996.

När killar är i 18-årsåldern får de hem ett brev från värnpliktsverket som innehåller en kallelse till ”mönstring”, som ska testa killarnas egenskaper och förmåga att försvara Sverige i händelse av krig. Tjejer måste själva ansöka om att få mönstra. Jämställdhetstanken har inte riktigt nått försvarsmakten ännu, vilket visserligen tjejer ska vara glada för, eftersom lumpen inte är någonting att längta efter.

Innan mönstringen var jag fast besluten att inte göra lumpen. Jag gillade inte krig, jag gillade inte att ta order, jag gillade inte rutiner, jag gillade inte rangsystem och jag gillade absolut inte att ta något ansvar. Min geniala plan var att slippa undan lumpen på grund av min allergi mot gräs och pälsdjur, men jag fick svaret att jag ändå skulle mönstra. Planen blev därefter att helt enkelt säga att jag inte ville göra lumpen. Tyvärr var jag ändå tvungen att mönstra.

Mönstringen började med ett styrketest, vilket gick över förväntan. Jag fick sju av tio i betyg, trots min klena kroppsbyggnad (59 kilo fördelat på 182 centimeter), vilket gjorde mig smått smickrad. Under EKG-testet hade jag en puls på 120 slag i minuten, vilket fick läkarna att höja på ögonbrynen och titta extra på min hjärtaktivitet. De kom fram till att jag bara var nervös, vilket jag också var. När jag låg på britsen kändes det som att hjärtat skulle hoppa ut ur kroppen. Kanske var det ett tidigt tecken på ångest. Kanske var det ett tecken som läkarna borde uppmärksammat. En mönstrare som blir nervös av att ligga på en brits för att ta EKG kanske inte är så lämplig att göra värnplikten?

Konditionstestet (sitta på en träningscykel och cykla), intervju med psykolog (svara på frågor om barndomen, relationer med vänner osv) och intelligenstestet gick också bra under mönstringen. Anmärkningsvärt är att jag fick toppbetyg hos psykologen, som ansåg att jag var ledar- och befälsmaterial. När jag slutligen satt hos handledaren som föreslog och uppmanade mig att bli befäl, växte stoltheten hos mig och mina tankar på att inte göra lumpen var som bortblåsta. Innan dagen var över, skulle jag helt plötsligt göra min värnplikt i femton månader, som sambandsbefäl.

Min plan att inte göra lumpen, hade gått upp i rök. Nu fick jag istället ställa in mig på att lära mig skjuta, stå fint i led och gräva skyttegravar.

Index / Nästa kapitel / Föregående kapitel