Från gamla manuset:

Ålder 27.

Vägen tillbaka började en sen novembernatt 2004.

Jag stod och stirrade ut över det mörka och kalla vattnet. Den vita månen speglade sig över vattenytan och tystnaden var total.

Hur kunde det bli såhär? Hur kunde JAG bli såhär? Hur kunde det gå såhär långt? Rädd för precis allting. Rädd för att gå på stan. Rädd för att jobba. Rädd för att gå till affären. Ja, till och med rädd för att träffa mina vänner som jag tycker om.

Ångesten hade tagit över mig och nu blickade jag ut över den sjö som skulle rädda mig. Jag ville egentligen inte ta mitt liv, men det kändes som att ångesten aldrig skulle bli bättre. Sju års malande ångest som bara blev värre och värre, trots att jag verkligen försökt att bli bättre, om och om igen. Mitt liv hade skurits bort bit för bit och nu hade min lilla bubbla som fanns runtomkring mig spruckit. Ingen trygghet fanns kvar. Min lägenhet som tidigare varit en fristad hade nu blivit ett fängelse där jag var inlåst med min egen ångest.

Tankarna flög runt som mördarbin i huvudet på mig, men det var två tankar som surrade extra starkt:

”Hellre lida orätt än att göra orätt” som Sokrates hade sagt när han blivit dömd till döden för att förleda ungdomen och inte visa tillräckligt respekt för Gud.

”Man ska inte medvetet döda levande varelser” som buddhister tror är en vettig ståndpunkt i livet.

Att ta mitt liv skulle vara att göra orätt mot mig själv och framförallt andra. Att ta mitt liv skulle också innebära att jag medvetet dödade en levande varelse: mig själv. Innerst inne ville jag leva ett normalt liv och uppleva nya saker. Innerst inne visste jag att jag hade potential och livsglädje.

Jag stod inför en konfrontation med mig själv. En konfrontation med mitt förflutna och min nuvarande situation. En konfrontation mellan ångest och livsglädje. Jag stod inför valet att antingen ge upp och ta mitt ångestfyllda liv eller att kämpa och vinna tillbaka mitt liv.

Min plan var att äta en karta Xanor, för att sedan hoppa från en brygga, ner i iskallt vatten, simma ut en bit, sjunka ner i vattnet, ta ett djupt andetag och försvinna i vattnets mörker.

Det var en idiotisk plan och jag förstod att det var ett rop på hjälp snarare än en vilja att inte längre leva. Jag log åt mitt vansinne och bestämde mig för att cykla hem och ta kontakt med psykakuten. Än var inte sista kapitlet skrivet i mitt liv.

Det var inget svårt val. Jag ville leva, även om det skulle innebära lidande. Vägen tillbaka, hade börjat. Och det skulle gå mycket snabbare än jag trodde.

Index / Nästa kapitel / Föregående kapitel