Det bästa som finns, är att se en människa dö. Att se den sista desperata ryckningen av viljan att fortsätta leva. Jag har varit med om hundratals sådana ögonblick och jag har själv varit den som släckt den sista gnistan av hopp hos dessa människor. Vissa har förtjänat det, men de flesta har bara varit på fel plats vid fel tillfälle. De har blivit ett offer för min passion att kontrollera ödet genom att döda och tillfoga lidande.

Det blev svårare och svårare för Mr Jones att hitta sina offer. Uppdragen från Shadow Operations började sina och han behövde få känna den där makten när han bokstavligt talat hade någon annan människas liv i sina händer. Normalt sett fick han order att döda på uppdrag från Shadow Operations, men då och då behövde han agera på eget bevåg för att stilla sin omättliga hunger av kontroll.

Oftast åkte han till pyramid E-komplexen och hittade någon prostituerad som sålde sin kropp i hopp om att klara av vardagen och slippa bli deporterad till wastelandsområdet. Ingen brydde sig om dessa E-komplexmänniskor. I alla fall inte mer än på pappret. Officiellt var deras liv ”lika mycket värda som alla andras” i politikernas ögon, men när det väl kom till kritan så fanns det inte särskilt mycket som gjordes för att dessa medborgare skulle få ett bättre liv. Människor dog dagligen i E-komplexen. Ibland av självmord, men ibland också av Mr Jones eller andra psykopater som inte brydde sig om andra människors känslor.

Den här kvällen hade Mr Jones följt efter en kvinna till en park där människor träffades för vardagliga samtal och affärer. Kvinnan hade på sig höga svarta stövlar och underkläder som endast doldes av en genomskinlig rock. Det var ingen tvekan om varför hon var i parken. Hon sålde sex. Prostitution var lagligt i Liberty Citys B och E komplex. I B-komplexen huserade ”kompanjoner” som, förutom sex, erbjöd sina klienter intellektuell stimuli och sällskap. Kompanjoner hade mycket hög status och kunde välja sina klienter med omsorg. Kvinnorna som sålde sex i E-komplexen hade inte samma lyx.

”Kom upp till rum 12-397, så kan vi ha lite skoj” sa Mr Jones diskret till kvinnan som snabbt noterade rummet och nickade med flirtig blick. E-komplexens anonymitet var ett välkommet inslag för Mr Jones som helst ville få så lite uppmärksamhet som möjligt. Ett tiotal minuter senare ringde det på dörren till rum 12-397. Det var den uppraggade kvinnan. Mr Jones tog ett hårt grepp runt hennes handled och ryckte in henne i rummet med våldsam kraft. Hon hade ingen chans att hinna reagera, eftersom Mr Jones var en yrkesmördare av högsta rang. Han vände runt kvinnan och tryckte ner henne på golvet, varefter han band samman hennes händer bakom ryggen.

Efter detta släppte Mr Jones greppet och lät kvinnan kravla sig upp på sina knän.

”Vad håller du med? Det blir jävligt dyrt om det ska vara på det här sättet!” skrek kvinnan, ännu ovetandes om att det här inte var en lek, utan dödligt allvar. Mr Jones svarade inte, utan tände istället en cigarett och drog några bloss. När han kände sig redo tog han på sig ett par handskar och närmade kvinnan som försökte värja sig så gott hon kunde, utan sina fria händer. Sparkarna som riktades mot Mr Jones var inte alarmerande och han kunde snabbt ta ett strypgrepp på kvinnan som skrek och gurglade.

Mr Jones var inte intresserad av någon psykologisk sadism. Han ville helt enkelt släcka kvinnans liv. Det fanns inget sexuellt i handlingen den här gången, eftersom han var ivrig att få sin adrenalinkick. Ibland hade han våldtagit kvinnorna i timmar och dagar innan han slutligen tog deras liv, bara för att han kunde. Han klämde till lite extra med pekfingrarna så att halspulsådern inte längre kunde leverera syrerikt blod till hjärnan. Sakta började kvinnan rulla med ögonen innan han slutligen täppte igen luftvägarna med sina tummar.

Kvinnan hade slutat sparka och förstod att detta var de sista ögonblicken i hennes liv. Om kvinnan gav upp för enkelt, skulle Mr Jones lättat på greppet och låtit kvinnan kommit tillbaka i livet igen. Den makten hade han och den makten älskade han. Till slut slutade kvinnan kämpa och det fanns inte längre någon spänning i att hålla henne levande. Någon minut senare var det över och Mr Jones hunger hade mättats för tillfället.

”Ett sånt slöseri med liv…” tänkte han för sig själv i någon sekund och drog ett sista bloss på cigaretten medan han stod över den livlösa kroppen. Han sprätte iväg fimpen och funderade på vad han skulle göra härnäst. Efter adrenalinet kom tomheten tillbaka till Mr Jones. Tomheten, ilskan och hatet. Precis när han tänkte gå ringde Mr Jones armdator. Det var General Kyle Drahmer:

”Kod Blå. Möt mig på vanliga stället om en vecka.” löd det korta meddelandet från generalen.