Jag känner mig som en deprimerad arbetsmyra som dag efter dag tvingas gå till ett arbete som känns tråkigt och meningslöst. Mitt jobb består av att knappa in koordinater i en dator, så att fraktskeppet jag arbetar på vet vart det ska. Varje dag dör jag lite inombords och jag vet inte om dagarna går framåt eller bakåt.

Världen är ful. Det handlar om att utnyttja eller bli utnyttjad. Allting är en byteshandel av vidrigaste sort. Byteshandel av tjänster. Byteshandel av varor. Byteshandel av känslor. Det var fyra år sedan jag hade ett förhållande. Runtom mig ser jag släkt och vänner som gifter sig och skaffar barn. Är de verkligen lyckliga, eller lyckas de bara blockera de delar av verkligheten som suger? Det får jag aldrig veta, för man pratar inte om saker som suger. Då skulle alla gå runt och vara deprimerade. Det räcker med att jag är det.

Jamie Lander stönade när väckarklockan började spela på låten ”Fallout Leftovers” av Opus 12. Opus 12 hade gjort sig en snabb karriär på att rocka loss till domedagsprofetior, som verkade vara ett tidslöst koncept att använda sig av. Sångaren i Opus 12 bar alltid en gasmask för att demonstrera att någonting var väldigt galet med världen. Och mycket riktigt, skulle man gå utanför de byggda komplexen så var man tvungen att använda gasmask för att inte dra på sig diverse lung- och hudsjukdomar. Den stora miljöförstöringen på det glada 2000-talet hade kört naturens resurser i botten. Detta följdes upp av ett tredje världskrig som ironiskt nog kämpade om de få resurser som fanns kvar. Resultatet blev en ännu sämre rustad värld, med livsfarligt kärnavfall på sina ställen. Denna galenskap förlustade sig Opus 12 över, och kunde leva ganska bra på det.

Musiken hade varit på i några minuter när Jamie insåg att han borde gå upp. Det var en arbetsdag och han behövde komma till sin transport i tid, för att ta sig till det stora fraktskeppet Sophie V där han arbetade som navigatör, vilket var ett finare namn för ”pilotens husa som knappade in koordinatorer när skeppets autopilot var påslagen”. Han tog på sig sin mörkblåa arbetsdräkt som var ett mellanting av en overall och kostym, för att tydligt markera att detta var en person som jobbade åt Global Cooperation, som i stort sett ägde det mesta som fanns i civiliserad väg.

Jamie tryckte på några knappar med sin universalkontroll som kontrollerade hela lägenheten, och ett ögonblick senare plingade det till i en lucka vid väggen. Denna lucka var slutstationen för den färdiglagade mat som Jamie åt varje dag. Att laga egen mat var en lyx, som han inte hade råd med. Vissa älskade denna ”service” som den enorma pyramidbyggnaden tillhandahöll för sina inneboende. Andra avskydde att bli frågtagna friheten att laga sin egen mat. Jamie själv brydde sig inte. Ibland var det gott. Oftast var det mindre gott. Sällan var det äckligt.

Efter en intagen frukost och de piller som medföljde som ”medicin” ställde Jamie in duschen på ”endast hårtvätt” och tvättade därmed endast håret med kläderna på. Morgonrutinerna tog en halvtimme och Jamie var redo att transporteras till jobbet. Han gick ut i korridoren och ställde sig i den avancerade hiss som skulle ta honom till pyramidbyggnadens transportcentrum. Därifrån skedde alla in- och utresor. Bara de rika hade egna tillstånd och egna tranportfarkoster som i vissa spektakulära fall till och med kunde parkeras utanför den egna lägenheten.

Det hycklades inte om den maktstruktur som rådde i Liberty City. Pengar hade avskaffats sedan alltför många börskrascher. Istället hade alla invånaren en ”position” som innehåll ett visst antal förmåner som tillhandahölls av det pyramidkomplex man bodde i. Desto högre position, desto fler förmåner. Varje invånare hade dock ett antal ”poäng” som i stort sett fungerade som pengar när det gällde att ta ut semester eller köpa någonting fint och individuellt.

Pyramidkomplexen varierade i standard och Jamie bodde i en pyramid med D-standard, vilket var den näst sämsta standarden på en skala från A till E. Det fanns bara ett pyramig A-komplex, och det var Global Cooperations eget huvudkontor. Där bodde c:a 20.000 personer. Sångaren i Opus 12 levde loppan i ett pyramid B-komplex som också kallades ”njutningskomplexen” eftersom de riktade in sig på att tillfredställa de inneboendes sinnliga lustar.

Jamie tryckte in sig i transportören och satte sig på sin plats. Han drog några djupa andetag eftersom han verkligen avskydde att åka på räls. All transport skedde antingen via räls, en sorts tåg, eller via luftrummet i farkoster som drevs av högenergi. Exakt fyra minuter senare hade Jamie transporterats till det resecentrum där Sophie V stod klar att lyfta. Det var ett ståtligt stort fraktskepp som rymde 50 besättningsmän.