I trettio år hade Johnny varit instängd i källaren. Dag ut och dag in fången av sina föräldrar. Det var en ren slump att Johnny hittades av en reporter som undersökte ett telefonsamtal hon hade fått på redaktionen av en anonym tipsare. Så här såg hennes inslag i tidningen ut:

”MAN HITTAD I KÄLLAREN. INSTÄNGD I TRETTIO ÅR.

På fredagsnatten hittades en man som varit instängd i en källare i trettio år utan någon som helst kontakt med omvärlden förutom hans föräldrar. Hela sitt liv har han läst och skrivit egna böcker nere i källaren. På julafton och sin födelsedag tillät hans föräldrar honom att se en timma på TV. Mannen som heter Johnny kan kommunicera med andra, men är väldigt skygg för omvärlden och främlingar. Han tror på tomtar och troll och alla andra saker han läst om. Hans värld är totalt annorlunda än den vi själva lever i.

Han föddes den 18:e oktober  1969 i sitt eget hem. Föräldrarna bodde i ett hus ute på landet i delstaten New York. Under sitt trettioåriga liv hade Johnny inte lämnat källaren, och när polisen kom för att befria honom uppstod stor förvirring för Johnny. Han visste inte om polisen var god eller ond från alla deckare och fiction han läst. Föräldrarna hade varit noga med att inte ge honom varken våldsamma eller grova böcker att läsa. Men vissa saker hade han ändå läst om männen i uniformer.

Föräldrarna nekade till att ha begått något brott, och det kommer bli ett unikt fall för åklagaren att ta upp. Hade dom rätt att fostra honom på det sätt dom gjorde? De hade inte skapat ett monster, men ingen hel människa heller.

Föräldrarna greps för misstanke av berövande av frihet och kidnappning. Det blir kanske fler punkter också. I väntan på utredning har Johnny satts på ett mentalsjukhus. Kanske kommer han kunna leva ett drägligt liv efter detta. Men det jag såg av honom såg ut att vara en man i kris. En man i livskris som upptäckte världen på en dag, och inte 30 år. James Mahoney, psykolog på sjukhuset, säger att Johnny lider av flera kluvna personligheter. Kanske upp till 500 olika. Men samtidigt som han ser mycket rädsla hos Johnny, ser han mycket nyfikenhet. Och det är den som är viktig att jobba på. Men alla av de 500 olika personligheterna är ju inte nyfikna. Vissa är direkt fientliga. Men hittills har inte Johnny varit våldsam mer än i motstånd när han känner sig hotad. Men då är det mest fäktning med armarna, och inga andra tilltag.

Vi får hoppas på att Johnny kan leva ett drägligt liv och hitta sig själv.

-Lindsey Hamilton,  New York Times.”

Några månader efter att Lindsey skrivit artikeln hade tusentals kronor samlats in till den stackars Johnny. Han visste inte riktigt var pengar vad för någonting. Han visste att dom hade ett värde, men inte hur mycket, eller relaterat till vad. Han visste vad vissa saker kostade, men inte vad allt var värt. Men han skulle behöva pengarna till sitt nya liv.

Johnny satt och funderade på hur det var ute i livet. Nu var han sitt riktiga jag, och han hade arbetat bort ca 490 av de 500 personligheter han hade tidigare. Ibland blev han Jonathan, barnet. Ibland blev han Phil, polisen. Men han började förstå verkligheten mer och mer efter varje dag som gick. Och kanske skulle han kunna leva ett normalt liv. Han var inte dum på något vis, men han var socialt handikappad och osäker. Han kände inga andra än sina föräldrar, som för övrigt hade fått fem års fängelse för vad de gjort. Kanske ett lite hårt straff. Men målet var offentligt och juryn ville sätta ett hårt symboliskt straff.

Lindsey kom och besökte Johnny då och då när hon hade tid ledigt från det hektiska journalistjobbet. Hon kände starkt för Johnny, och ville hjälpa honom så gott hon kunde. Det var också hon som hade hand om Johnnys insamlade pengar från allmänheten.

Hon öppnade grinden och gick in till vårdhemmet där Johnny var för att besöka honom och hans psykolog, Peter Smith. Vägen var vacker med mycket dekorativa blommor utplacerade i jämna mönster. Allt skulle vara så enkelt som möjligt för att inte skrämma eller förvåna patienterna när de var ute och gick. Hon mötte några personer som sa ”Hej” och hon visste inte riktigt om det var patienter eller personal.

Det var ett framgångsrikt mentalsjukhus där man inte trodde på tvång, utan hittade det positiva som patienten har inom sig. Huset var vitt, och alla väggar var också vita. Sedan länge var det känt att vitt är den färg som sätter fart på sinnet och som gör att patienten känner sig som mest positiv och glad. Men det kan ju variera från fall till fall. Lindsey kände många som hatade den vita sjukhusfärgen.

Peter Smith ville prata med Lindsey innan hon gick in till Johnny:

”Hej Lindsey! Trevligt att du kunde komma. Johnny blir nog glad över att se dig. Han kanske var rädd första gången han såg dig när du hittade honom i källaren, men nu vet jag att han tycker om dig. Det var bara en sak jag ville prata med dig om innan du går in till hans rum. Jag personligen tycker han är redo för att ge sig ut i samhället för att leva sitt eget liv. Hans process ser positiv ut och vi har snart arbetat bort alla hans personligheter. Han har definitivt inga våldsamma personligheter kvar längre. Kan du hjälpa honom att hitta en lägenhet eller hus i något lugnt område?” frågade Peter försiktigt. Han visste hur upptagna journalister var.

”Ja, jag har ändå tänkt att ta tjänsteledigt för att skriva på min nya bok. Så jag får nog tid med att ta hand om Johnny också” svarade den omtänksamma Lindsey.

”Bra!” log Peter som verkligen såg fram emot Johnnys utskrivning. Han tyckte Johnny var en mycket intelligent person med många talanger. Tyvärr var han inte fysiskt i form, och inte heller socialt anpassad. Men han kunde förstå vad som var rätt eller fel i alla fall.

Lindsey gick ut från kontoret och vandrade i de långa korridorerna. En del rum hade lås, andra inte. När hon kom till Johnnys rum såg hon att det var ett rum utan lås, och mycket riktigt satt också Johnny lugnt på sin stol och läste en bok. Något han kunde avverka en per dag.

När Lindsey kom in genom dörren med sitt stora leende blev Johnny först lite rädd, men den känslan gick över snabbt. Han log försiktigt tillbaka, precis så som en bebis reagerar första gången mamman ler stort. Han kände vänligheten och försiktigt fick han fram några ord.

”Välkommen. Slå dig ner” sa han försiktigt.

”Tack. Vad fint du har det här inne. Så här skulle jag kunna bo” ljög Lindsey, men det var ändå ett trevligt rum.

”Jag har pratat med doktorn, och han säger att du får komma ut härifrån om du vill och leva helt självständigt, och ta hand om dig själv. Tror du att du skulle klara det Johnny?” fortsatte Lindsey helt rakt på sak.

”Ja… men alla mina vänner är här… jag känner ingen annan och det är svårt att komma ut och träffa andra som förstår mig och inte tycker illa om mig för att jag är lite konstig ibland. Jag vill ju ingen illa…” svarade Johnny defensivt.

”Men jag kommer att vara din vän och hälsa på dig och hjälpa dig med olika saker. I vissa länder blir man ansvarig för den man räddar livet på… så jag antar att jag är ansvarig för dig nu” sa Lindsey och log.

Johnny kände sig trygg och han kände att han trots allt ville härifrån. Hade han varit inne på sitt rum hela sitt liv så ville han ut och se sig om nu när han fått chansen.

”Ja, det låter som en bra idé” svarade Johnny.

De båda fortsatte att småprata lite och Lindsey märkte vilket otroligt stort ordförråd Johnny hade. Han såg hela världen som en bok, och eftersom de alltid är lite extrema så tyckte han att den ”riktiga världen tedde sig ganska enkel och okomplicerad. Men det var något okomplicerat han kände när han pratade med Lindsey. Han kände sig samtidigt glad och besvärad och var lite nervös. Han började tycka om henne på allvar.

Lindsey tog tjänsteledigt för att dels jobba på sin bok som handlade om ormgift som läkemedel, och dels för att hjälpa Johnny installera sig i samhället. För första gången i sitt liv kände hon att hon gjorde det enda rätta.

Hon hade hittat ett litet hus med tre rum och kök som passade perfekt för Johnny. Det låg i ett lugnt och fint område. Lindsey kom att tänka på att det var just lugna och fina områden som hade mest fördomar mot andra, men det skulle nog gå bra hoppades hon.

Huset skulle finansieras dels av staten och dels av den insamlingsfond som hade startats efter den uppmärksammade artikeln Lindsey skrivit. Det var hennes scoop, och hon blev mer känd som journalist efter denna artikeln. ”Gut instinct” som dom kallade det borta i USA. Man visste vad som var värt att lägga ner tid på och undersöka. Samma ”gut instinc” hade hon nu att hon behövde hjälpa Johnny anpassa sig till samhället. Och att ormgift i framtiden skulle bli ett erkänt läkemedel.

Veckorna gick och till slut blev det dags för Johhny att flytta. Hans gång var konstig eftersom han inte fått mycket motion i sitt liv, men om barn lär sig så snabbt, så tyckte Johnny att han borde lära sig lika snabbt också, så det oroade honom inte. Han var annars i fysisk god form, även om han varken var stark eller hade god kondition.

Det Johnny lade märke till först var hus stort allt var, hur långt bort allt var, och vad många saker det fanns att fokusera sig på. Han visste inte vart han skulle fästa blicken.

Huset älskade han, och han inredde det nästan helt med böcker och stolar. Många bokklubbar hade erbjudit honom gratis medlemskap och böckerna strömmade in, vilken självklart Johnny var glad över. Men nu hade han även andra saker att lära sig. Han var tvungen att lära sig laga mat, städa, diska och gärna att umgås med andra också, även om han föredrog att vara själv, om det inte var Lindsey som kom på besök förstås. Då pirrade det i kroppen på honom och han blev ibland lika glad och upphetsad som en folkkär hund.

Lindsey tyckte att Johnny var en intressant person. Han hade inget egenintresse och inga fördomar. Han såg positivt på det mesta och ville inte ofta kritisera andra. Han hade viss charm, även om han inte uppfattade de vanliga signalerna till uppskattning. Men han lärde sig snabbt, smart som han var, och det skulle inte dröja länge innan han började fundera över de nya känslorna som uppstod när Lindsey var i närheten.

Lindsey hade hela sitt liv koncentrerat sig på jobbet. Romanserna hon haft hade varit tillfälliga och korta. Hon var vän med många män, men där drog hon för det mesta gränsen. Någon gång om året kunde hon gå och sätta sig på en pub för att bli uppraggad, men det hände sällan att hon blev det. Förmodligen för att hon innerst inne inte ville. Hon var överviktig sedan många år, hade lockigt hår och ett sött ansikte. Det var lätt att äta mycket när hon var ute på intervjuer och middagar jämt och ständigt. Att skriva gjorde henne hungrig.

Hon hälsade på en gång i veckan. De gick antingen ut på promenad eller spelade kort, eller så fick Lindsey ha lektion i något Johnny behövde lära sig. Hon trivdes med att behövas, och Johnny trivdes med att behöva henne. Varje gång de träffades blev blickarna mer intensiva och leendena mer varma och öppna. Hon visste att hon inte hade tid att bli kär, men vad kunde hon göra? Och Johnny var redan kär sedan länge. Det hade hon märkt, men inte sagt. Hon var rädd att skrämma Johnny. Det var inga lätta känslor att spela ut och förklara.

Johnny blev gladare och gladare för varje dag. Förut hade han bara lyssnat på massa olika fåglar, men nu fick han även se dom. Han kunde sitta och titta på en sak en hel dag för att njuta av den. Sitta på en bänk och bara njuta av naturen och friheten. ”Kunde livet vara så här underbart?” tänkte han för sig själv.

Lindsey hade börjat besöka Johnny flera gånger i veckan nu. Hon satt gärna ute med honom någonstans och skrev på sin bok, medan Johnnys ögon fascinerat såg sig omkring och tog till sig alla upplevelser.

Hon tittade på hans pojkaktiga beteende som hon gillade över allt annat. Den spontana viljan att upptäcka.

En dag satt de båda på en filt ute på en äng full med blommor och fåglar och fjärilar. Lindsey la bort sin bok ett tag. Hon hade betstämt sig för att ta första steget med Johnny. Hon såg till skillnad från de flesta att Johnny inte var konstig, utan helt unik. Det var längesen hon hade varit med en man, så hon visste inte vart hon skulle börja.

Hon flyttade sig lite närmare Johnny.

”Johnny… vad tycker du om mig egentligen?” frågade hon i desperat jakt på en komplimang. Hon visste redan svaret men tvingade ändå Johnny att säga det.

”Det vet du redan… du betyder allt för mig…” log Johnny generat och vände ner blicken till sina fingrar som han satt och lekte med.

Vad skulle hon göra för att få honom att fatta? Hon var inte van själv. Men hon insåg att hon behövde ta första steget. Men hon ville inte skrämma Johnny. Hon flyttade sig ännu närmare Johnny och lade armarna runt honom, försiktigt.

Johnny blev genast annorlunda i sitt sätt att bete sig. Han mådde konstigt. Och sånt blir man både rädd och nyfiken på, så även Johnny. Kramen kändes otroligt skön, och helst skulle han vilja stanna i detta ögonblick för alltid. Han visste att han var kär, men inte vad han skulle göra åt det.

Han började känna upphetsning av kramen. Lindsey kramade honom inte på det vanliga kompissättet den här gången. Hon visste vad hon gjorde. Hin smekte honom längst ryggen och upp i nacken och håret. Ibland slank händerna innanför Johnnys skjorta. De sjönk sakta ner på filten liggande kramandes.

Lindsey knäppte sakta upp Johnnys skjorta, medan hon försiktigt gav honom små pussar. Hon kunde märka att han var nervös nu och tog det försiktigt. Hon fortsatte att smeka hans överkropp medan hon försökte kyssa honom.

Han hann inte tänka nu. Han följde med den ström av upphetsning han just nu kände. För först gången var han inte passiv. Han tog tag i Lindsey och höll om henne medan han smekte hennes armar. Munnarna mötte varandra och plötsligt var de närmare varandra än de någonsin varit förut. Först blev Johnny tveksam, men sedan tyckte han det var helt underbart. Hennes andningar nära hans öron. Hennes ögon nära hans egna. Hennes mun tryckt mot hans egen. Han var i paradiset.

Lindsey hade varit med en del andra men aldrig känt så här förut. Hon visste att allt var helt äkta. Det var inget spel utan äkta kärlek, och det var något helt unikt för Lindsey. Hon njöt av varje sekund hon fick känna lukten av eller vara nära Johnny. Hon fortsatte smeka honom medan de kysstes. Sakta tog de av sig kläderna. Det var lite svårt eftersom de inte ville komma ifrån varandra en sekund, så det tog sin tid.

Njutningen var fullständig för de båda och de älskade med varandra länge den dagen.

Nyförälskade njöt de nu av livet. Och Johnny mognade snabbt med väldig fart. Snart skulle han vara precis som alla andra. Bekymmersfria från allt kunde de slappna av. Lindsey hade kommit en bra bit med sin bok, och Johnny funderade på att börja särskild skola för att utbilda sig till något. Allting var helt underbart.

Lindsey nästan hoppade hem från sin nyhetsredaktion. Hon jobbade extra lite då och då, för att få en extra slant. Hon kände sig som en liten flicka, och såg fram emot att komma hem. Hon hade i stort sett flyttat in hos Johnny nu även om hon inte hade flyttat in några saker än.

Hon stoppade in nyckeln i låset och öppnade dörren. Hon hoppade ur sina sandaler och ropade:

”Johnny! Jag är hemma nu min älskling” Hon sa det helt naturligt, som om de levt ihop i all evighet.

Hon gick in i sovrummet och såg att Johnny låg på sängen och tog sig en liten tupplur. Han gjorde det ibland efter maten.

Hon log och tittade på honom där han vilade så fridfullt och bekvämt. Men nu ville hon ha upp Johnny för att gå iväg till ängen…

Hon la sig bredvid honom och viskade i hans öra:

”Älskling… vill du följa med mig till ängen och plocka blommor…?”

Han svarade inte så hon frågade igen, nu högre:

”Älskling… vakna. Vi ska ut en sväng nu som du lovade innan jag gick till jobbet!”

Han låg kvar utan att röra en min.

När hon pussade honom på kinden märkte hon att han var kall.

”Johnny!!!” ropade hon nu och ruskade på honom ordentligt. Hon fylldes med förtvivlan, desperation och tomhet på samma gång när hon insåg att allt inte stod rätt till.

”Herregud Johnny nej!!! Gör inte så här mot mig…” sa hon förtvivlat medan tårarna strömmade ner på kinderna.

Hon visste att han var död. Hon visste att allt var över. Hon låg med ansiktet mot hans bröst och grät i timmar innan hon ringde ambulansen. Han hade fått en plötslig hjärtattack. Varför förblev oklart.

”Varför” var frågan hon länge skulle plågas med. Hon var en stark kvinna, och så småningom skulle hon kunna ta till vara på det underbara som Johnny gav hennes liv medan de var tillsammans. Men hon visste att hon aldrig skulle hitta en man som Johnny igen.

Kanske hade hon haft tur, kanske hade hon haft otur… Hon visste inte…