Morticia satte sig på sängen och kopplade in hörlurarna i stereon. Hon satte i Alphaville med ”Forever Young” i cd-facket och satte låten på repeat så att den skulle upprepa sig om och om igen, varefter hon satte på sig hörlurarna och vred upp volymen till max.

Jeremy hade nyss sagt åt henne att han inte älskade henne, att han älskade en annan. Förkrossad över dessa ord satt hon nu i sängen med ett rakblad som hon tagit ur rakhyveln hon rakar benen och armhålorna med.

Den lugnande deprimerande musiken försätter Morticia i trans och sakta för hon rakbladet närmare handleden.

Varför kunde han inte älska henne? Varför kunde han inte vara hennes? Varför hade hela världen vänt sig emot henne?

Orättvisan var total och tårarna rann nerför kinderna där hon satt på sin säng med vitt överkast med hjärtan på. Hon föll mer och mer in i trans medan musiken bedövade henne och lugnade henne. Avkopplad från omvärlden och sitt samvete tänkte hon åter på sveket och på orden som hon hört från sin älskade Jeremy: ”Jag älskar dig inte längre. Det är slut…”

Rakbladet närmade sig handleden i slow motion i en nästan hypnotisk rytmisk rörelse. Ingenting spelade längre någon roll. Ingenting var längre någonting värt. Livet existerade inte längre och hon var fast besluten på att avsluta det med några snitt. Hon var oälskad och bitter, trött och arg, uppgiven och kraftlös… Blodet hade redan runnit ut ur henne innan hon ens skurit sig. Livet var redan över. Det enda som existerade var musiken och besvikelsen.

Hon kunde inte höra sig själv gråta på grund av den höga musiken. Hon ryckte av kramperna av gråten, men allt hon kände var varma tårar nerför kinderna som droppade ner på benen. Hon hade klätt av sig naken som en sista protest, som en sista demonstration, som en sista uppvisning. Hon tänkte visa världen den nakna sanningen om vad den förlorat.

Hon satt mitt i sängen med benen i kors och huvudet nerböjd, med hörlurarna på huvudet. Samhället hade svikit henne. Familjen hade svikit henne. Nu hade också hennes pojkvän svikit henne. Hennes enda trygghet, hennes enda kärlek, hennes allt… Hon var förstörd… med musiken stillade hennes sinnen och bedövade henne från känslor och samvete, även om kroppen fortfarande reagerade med tårar och kramper.

Plötsligt kom hon ihåg allt ljuvligt och underbart… kyssarna, kramarna, värmen, närheten och kärleken. Tårarna och kramperna upphörde för ett ögonblick och ett leende spred sig över ansiktet. Hon öppnade ögonen och tittade ner på handen med rakbladet som nu var någon centimeter från handleden.

Med ett snabbt snitt skar hon sig själv. Blodet väntade ett tag men började sedan hastigt rinna ur henne. Hon satte rakbladet i andra handen och upprepade proceduren. Sedan kastade hon rakbladet på golvet och stängde ögonen. Hon la armarna på benen och kände hur livet rann ur henne. Först blev hon rädd, men sedan försvann rädslan med hjälp av musiken som bedövade henne.

Det vita överkastet blev rödare och rödare av blodet som rann ur Morticia. De röda hjärtan som prydde överkastet blev snabbt utsuddade…

Till slut orkade hon inte sitta upp längre, utan ramlade ihop i en naken hög i sängen, tillsammans med allt blod.

Musiken försvann mer och mer i hennes öron och livet tog sakta slut. Precis innan sista livsdroppen runnit ur henne ringde den rosa telefonen bredvid sängen.

Morticia gjorde en sista reflexmässig ansträngning för att svara. Hon tog av sig hörlurarna och tryckte in speakerknappen vilket gjorde att hon inte behövde lyfta luren.

”Hallå? Hallå? Det är Jeremy… är du där?” sa en röst i telefonen som var Jeremys.

Hon försökte svara, men hade inga krafter. Hon kunde öppna munnen, men kunde inte säga något. Hon sträckte förgäves ut handen för att lyfta på luren. Sista blodsdropparna höll på att rinna ur henne.

”Hallå??? Jag antar att du inte är där… Jag ville bara säga att jag ångrar det jag sa förut… Jag menade det inte… Jag var inte mig själv och ångrar varje ord… Kan du inte svara och förlåta mig? Snälla… Jag älskar ju dig… Jag älskar dig Morticia!” sa en desperat och ärlig röst som var Jeremys ur högtalaren från telefonen.

”Jag älskar dig Morticia” hörde hon om och om igen i ett eko i huvudet, samtidigt som krafterna helt tagit slut. Hon låg helt livlös sånär som på några tankar… ”Jag älskar dig… jag älskar dig Morticia!”

Hon ångrade sig… Hon ville leva… Hon ville vara med Jeremy för alltid… Men hon höll på att dö. Hon var död.

Ett par timmar senare öppnade Jeremy dörren för att finna sin älskade livlös i sängen, naken i sitt eget blod, med handen utsträckt efter telefonen.

På sängen låg ett par hörlurar som spelade hög musik. Förkrossad plockade han upp rakbladet från golvet och satte sig i sängen med sin älskade hårt i hans famn. Han tog på sig hörlurarna som sakta började bedöva hans sinnen. Han greppade rakbladet hårdare och förde det samtidigt mot sin handled, medan han lyssnade på den bedövande, lugnande och deprimerande musiken av Alphaville:

”Forever young… I wanna be, forever young… Do you really wanna live forever, forever young…”

-2002