Hej Dagboken,

Idag har jag varit hemma från jobbet. Vabbruari har indirekt drabbat mig och jag misstänker att någon sjuk på jobbet har smittat mig. Men det gör ingenting! Smittor är viktigt för att bygga upp immunförsvaret. Min gallblåsa är öm, men inget anfall hittills ikväll. Ta i trä.

Jag minns förkylningar som ganska mysiga. Man sitter under ett täcke och kollar på TV. En ond hals och feber förstör visserligen den mysiga upplevelsen, men man får försöka göra det bästa av situationen när man är sjuk. Vila mycket, dricka mycket och tycka synd om sig själv mycket.

Allt upphör när man är sjuk. Hela världen tar en paus och det finns ingenting som är viktigare än självömkan. Ett tredje världskrig kan bryta ut. Spelar ingen roll, det är ändå mest synd om MIG just nu som lider av förkylningen. Världskriget får vänta tills jag blivit frisk. Då kan jag börja engagera mig igen.

När man är sjuk (eller vabbar, för de som har den lyxen) blir det tillfälle att titta på serier på TV. Senaste veckan har jag sett “Making a Murderer” som är en dokumentär i tio delar på netflix om en man som blir anklagad för mord. Serien ger en inblick i hur förfärligt det amerikanska rättssystemet är och hur stor makt och jäv som finns på mindre orter där alla känner alla. Det finns så mycket häpnadsväckande att säga om serien att jag knappt vet vart jag ska börja. Så jag börjar inte, utan avslutar istället med själva rättssystemet med en jury.

I USA dömer inte professionella domare huruvida en bevisning anses tillräcklig eller inte. I USA utses en jury, bestående av invånare som blir inkallade att tjänstgöra som jurymedlemmar. De ska enhälligt avgöra om någon är skyldig eller oskyldig. Åklagare och försvarare argumenterar för sin sak och domaren ser till att regler följs.

Vid en första anblick kanske detta system verkar bra. En domare kan lätt bli jävig och skulle kunna göra fel i sina bedömningar. Men om man tänker efter så läggs en oerhörd press på människor som inte är utbildade i vad som är starka och svaga bevis. Allt de kan göra är att lyssna på åklagare och försvarare och bilda sig någon sorts uppfattning om bevisningen. “Bortom rimligt tvivel” blir inte längre en fråga om bevisning, utan om psykologi. Om en jurygrupp inte är ense, får de argumentera och försöka övertala varandra, eftersom de måste vara eniga. Att stå fast vid sin åsikt och ogiltigförklara en rättegång är ganska mycket press på en civilperson. Därför kan det vara lätt att överge sina åsikter, bara för att få ett slut på rättegången.

Varför USA inte byter system och använder sig av en professionell jury övergår mitt förstånd. En professionell jury skulle bättre kunna förstå bevisning. Enda faran med en professionell jury kan vara att den inte är opartisk utan tillhör rättssystemet.

För att återkomma till “Making a Murderer” får juryn en riktigt svår uppgift i att tolka vittnesuppgifter och bevis. Vad jag tror om huvudpersonen Steven Averys skuld? Jag vet faktiskt inte. Och det får klassificeras som “rimligt tvivel”.

Annars trivs jag bra på jobbet där jag arbetar med många olika uppgifter inom information och marknad. Jag tar en dag i taget och försöker göra så bra grejjer som möjligt. Tror det är rätt väg att gå för att vara så motiverad som möjligt. Tidigare har jag varit hård mot mig själv och nästan aldrig varit nöjd med det jag gjort, trots att det varit helt ok efter förutsättningarna. Som perfektionist och konstnärssjäl finns det alltid brister i det man gör. Men det gäller att göra klart. Sen kan man göra om framöver om det behövs.

Imorgon är det fredag och jag är ledig. Får se om jag fortfarande är sjuk. Hursomhelst är det ingenting särskilt planerat förrän söndag natt, då det är Superbowl 50. Riktigt stort.

Ha det bra allihopa. Sköt om er och varandra. Glöm inte bort att kultivera medkänsla, disciplin och rationalitet.

/Glänne