I helgen hade jag förmånen att bevittna ett bröllop där två goda vänner blev man och hustru (med varandra, kanske bör tilläggas). Utöver denna kärleksfest träffade jag många andra vänner som jag lärt känna i Örebro under mina universitetsstudier.

Mitt liv skulle kunna delas upp i två tidsräkningar. Tiden före min flytt till Örebro och tiden efter min flytt till Örebro. Före flytten till Örebro präglades min vardag av panikångest och rädslor. Efter flytten till Örebro började jag hitta mig själv och upptäcka att världen inte var så läskig som jag trodde.

Under hela mitt liv har jag haft turen att träffa goda vänner som jag har oerhört roligt med och som dessutom är omtänksamma och kloka. Under bröllopet gifte sig alltså två av dessa kloka och omtänksamma vänner med varandra. Anders och Veronica.

Jag träffade Anders i korridoren till Studentgatan 8 i Örebro första gången någon gång i Augusti 2006, då jag precis flyttat till Örebro. Anders var ung (jag var trots allt 28 år på den tiden), lång och lite blyg. Vi delade en avslappnad attityd gentemot livet och blev vänner under nollningen som följde i slutet av Augusti. Under nollningen lärde jag också känna de (oftast) alltid glada och pigga tjejerna Sandra, Malin och Christina. I åttan (benämningen på vår korridor som numera är ett känt begrepp i vår bekantskapskrets) hängde jag ofta med Stor-Anders, Lill-Anders och Albin. Så småningom anslöt också Sofia som också bodde i åttan. Dessa personer (och många andra) hängde jag med hela den första terminen då jag hann klämma in lite filosofistudier mellan alla fester.

Filosofi var anledningen till att jag flyttade till Örebro. Karlstad hade ingen filosofiutbildning och jag ville gärna lära mig mer om de tankar jag burit på under en längre tid om främst etik och vetenskapsteori. Filosofistudierna var inte särskilt svåra och tog inte mycket tid, men jag gjorde inte heller mycket för att få mer än godkänt i kurserna. Istället umgicks jag med mina vänner så mycket jag kunde. Det var trots allt sociala erfarenheter jag var i mest behov av efter min tid med sociala begränsningar tidigare år. Nollningen var mycket intensiv och jag förstår inte riktigt hur jag klarade av alla aktiviteter. Det gjorde jag visserligen inte alltid och fick ta några pauser ibland, men jag kom alltid tillbaka och slängde mig in i elden.

Precis när alltid lugnat ner sig var det dags för en ny termin och en ny nollning. Den här gången var jag fadder och skulle hjälpa nya studenter anpassa sig till studentlivet. På grund av min tillbakadragna natur vet jag inte riktigt hur mycket studenter jag hjälpte med den uppgiften… men det var en chans att få umgås med vänner eftersom jag inte gick något program där vi filosofistudenter regelbundet umgicks.

Våren 2007 hände någonting som skulle påverka mitt liv väldigt mycket. Jag träffade min nuvarande fru Emma, som kom tillbaka till Örebro efter att ha studerat en termin i Malmö. Emma har en förmåga att ta mig till nya nivåer som jag inte tidigare trodde var möjliga. Tack vare Emma gillar jag numera att resa, jag är någotsånär ambitiös med mitt yrkesliv och jag försöker komma ihåg saker bättre. Ok, jag kanske inte alltid lyckas med allting, men jag försöker i alla fall. Med Emma bor jag numera i ett radhus i Krylbo, Dalarna, där vi lever en väldigt stillsam vardag där hon arbetar som nyhetschef och jag är arbetslös hemmaman. Medelåldern knackar på dörren med våldsam frekvens, till skillnad från studenttiden då livet för det mesta var en stor fest.

Våren 2007 träffades även Anders och Veronica. Veronica var nolla och hamnade i den grupp där Anders och jag var faddrar. Veronica är också lite blyg i större grupper och kanske var det därför hon hittade till vår “klick” i åttan där vi ganska opretentiöst hängde med varandra utan att försöka vara häftigare än någon annan. Vi hade dessutom inte overaller. Filosofi B avklarades också i alla hast. I slutet av terminen fick jag också en insikt om att filosofi kanske inte var något för mig att studera vidare. Jag hade blivit mer och mer intresserad av människor och psykologi, vilket gjorde att jag började studera psykologi hösten 2007. Såhär fortsatte det i fyra år till, och dessa fyra år kan vi ta vid ett senare tillfälle.

På bröllopet träffade jag som sagt många vänner från universitetstiden. Vissa träffar jag flera gånger per år, andra har jag tyvärr inte träffat på flera år. Jag mår så bra av att träffa mina vänner. Alla minnen. Att kunna vara sig själv och veta att det är tillräckligt. Inte behöva göra sig till.

Nu handlar livet inte enbart om att festa och ha kul utan också om karriär, familjeliv och allt annat som följer vuxenlivet. Ofta är man lämnad ensam med dessa uppgifter. Eller tillsammans med sin partner. Det kanske är så av en anledning. Kanske är det säkrast så. Att inte visa sig svag för andra. För utveckling handlar ofta om att övervinna svagheter och nå nya nivåer. Ibland är man nöjd med det man har, och det är gott så.

Framtiden vill jag lägga på att inspirera och uppmuntra andra. Det känner jag är mest givande. Och jag önskar verkligen Anders och Veronica all lycka framöver, samt att de pushar varandra framåt och tar tag i de utmaningar som finns när festyran har lagt sig. Trots att man alltid möter dessa utmaningar själv, så hoppas jag att mina nuvarande och framtida vänskaper ska bestå av att hjälpa varandra igenom dessa utmaningar. Det kan vara genom att dela ett skratt, en tung stund, eller en mer strategisk plan om hur förändringar ska ske.

Jag vill i alla fall utmana mig själv till förändring och fick mycket inspiration från bröllopet. Till en mer strukturerad och disciplinerad vardag där jag arbetar med välmående på något sätt.