Den första augusti 2006 flyttade jag från Karlstad till Örebro. Min anställning som ekonomiassistent på Karlstad kommun var på väg att ta slut och jag hade bestämt mig för att börja plugga filosofi. Eftersom filosofi inte fanns vid Karlstad Universitet behövde jag flytta till Örebro och börja studera vid Örebro universitet. Vid den här tiden var jag 28 år och hade brutit mig ur min sociala fobi sedan två år tillbaka. Kvar fanns en ångestkänslighet som jag ville utmana genom att göra sådant som kändes jobbigt. Att flytta var en sån sak.

Jag kände ingen i Örebro. Därför flyttade jag direkt till campus för att bo bland studenter. Min förhoppning var att lära känna studenter bättre genom detta sätt. Jag var äldre än de flesta men kände mig ändå på samma nivå rent psykologiskt. Allt detta var helt nytt för mig också. Jag var grön på alla sätt utom mina erfarenheter av panikångest. Trots osäkerheten var jag positivt inställd. Såhär skrev jag den 2:a augusti 2006:

Tillbaks från semester.

Flytt klar.

Är numera örebroare och inte karlstadsbo, men har fortfarande bara spenderat c:a 2 timmar i Örebro. Flytten gick mycket snabbt och smidigt, tack vara hjälp av Filip, som körde stor statoilbil, med automatväxlar. God planering och städhjälp av mor, var också en bidragande faktor till att allt gick bra.

Det känns fortfarande bra att flytta. Rummet är inte stort, så det blir inget uppköp i boende. Men läget vid universitetet är bra och det finns helt ok naturområden runtomkring också. Jag har inte känt en enda sekund panikångest, vilket är helt fantastiskt. Den är verkligen borta.

Jobbar idag, imorgon och på fredag. Sedan åker jag “hem” till Örebro för att möblera och inreda mitt rum! Allting går väldigt fort just nu och jag är lite småtrött. Ska bli skönt att kunna fokusera på enbart studier till hösten. Filosofi… undrar hur det är att plugga det egentligen.

Den kommande månaden med registrering, nollning och första studier blev tuff men hanterbar. Nollningen var en explosion av social interaktion och aktiviteter. Jag lärde känna många som jag fortfarande umgås med:

Det är svårt att lära känna nya människor. Det är lätt att bli bekant, men svårt att bli vänner. Lite tråkigt, eftersom jag inte får ut så mycket av bekanta och vill ha nära vänner. Andra 20-åringar har mer gemensamt med varandra än med mig, så det blir tufft att hitta nya vänner, men det kommer jag definitivt att göra så småningom, bara jag är aktiv. Det är själva magin: Bara man är aktiv, så dyker det man söker efter upp, i en eller annan grad.

Kvällen har varit nykter (för alla oss humanistnollor). Imorgon blir det fest. Då lär det bli större utmaningar. Det enda jag kräver av mig själv är att vara med på det mesta.

Men det är jobbigt, rent fysiskt, för det tar på kroppen att hela tiden göra massa grejjer som man tidigare varit rädd för. Presentera sig själv, lekar som går ut på att prestera osv. Det gäller att vila och äta ordentligt. Och att acceptera nervositet.

Och på den vägen fortsatte den första terminen. Väldigt mycket sociala aktiviteter. Väldigt lite studier. Många nya intryck. Och en del ångest:

Pang!

Så slog den till från ingenstans.

Ångesten.

Jag vaknade imorse runt halv nio och kände en ganska kraftig ångest. Vet inte riktigt varför, men jag antar att det berodde på alla intrycken igår. Det kan ha blivit för mycket på en gång, med vetskapen om att det kommer bli lika intensivt veckorna som kommer.

Jag MÅSTE ju inte vara med på alla aktiviteter, men samtidigt VILL jag vara med på så mycket som möjligt.

För det är det enda jag kan komma på att jag oroar mig för. Alla lekar. Föreläsningar och seminarier tycker jag ska bli intressant, så det oroar jag mig inte för.

Jaja, det är sånt som händer. Kroppen måste få reagera.

Ångesten var återkommande i början av de flesta terminer jag studerade. Min känslighet för förändringar gör att jag reagerar vid många intryck vilket nollning innebär. Jag aktiverade mig som fadder de följande terminerna för att fortsätta hålla uppe de sociala aktiviteterna. Januari 2007 träffade jag Emma, som senare skulle komma bli min fru, vilket hon fortfarande är. Det första året var lite stormigt, men vi höll ut och hittade styrkor hos varandra i våra svagheter. Hösten 2007 bytte jag fokus på mina studier. Filosofi hade blivit alldeles för teoretiskt, medan jag blev mer och mer praktiskt inriktad. För mig var människor det intressanta.Med min erfarenhet av ångestproblematik ville jag fördjupa mig i psykologins värld.

Hösten 2007 studerade Emma i Holland och jag gjorde min första flygresa. Det gick bra och har sedan dess blivit många resor ut i Europa. Våren 2008 hann jag och Emma med en utbytestermin i Grekland. Det var många spännande upplevelser och resor, men jag lärde inte känna en enda person i Grekland och kom hem ganska utmattad och understimulerad. Studierna fortsatte och sommaren 2009 hade jag en fil kand i psykologi. Jag hoppade på ett nystartat masterprogram i preventionsvetenskap som jag genomled trots att jag var ganska skoltrött. Mina vänner hade börjat flytta ifrån campus och jag fick sämre och sämre struktur på vardagen. Jag genomförde studierna men har fortfarande kvar en rest på masteruppsatsen.

2011 flyttade jag och Emma till vår nuvarande lägenhet i Rosta. Här har vi trivts mycket bra. Hösten 2012 började jag arbeta på 25 procent på min nuvarande arbetsplats Custice i Sandviken, dit jag pendlat. Idag jobbar jag heltid som informationsansvarig.

För ett par månader sedan sökte Emma ett arbete som nyhetschef i Avesta. Fantastiskt nog fick hon jobbet och vi ska därför flytta dit omgående. Det blir dessutom närmare för mig till arbetet och jag kan vara på plats i Sandviken 3-4 dagar i veckan, istället för nuvarande två.

Det summerar mina sju år och nio månader i Örebro. Nästa kapitel i mitt liv blir ännu en utmaning med en vuxen och strukturerad vardag fylld av ansvar.

Jag känner mig redo, men har inte glömt bort mina drömmar och mål i livet.  Just nu vill jag få flytten gjord, jobba hårt på Custice och hitta tillbaka till psykologin och skrivandet.