Intervju med mig själv. #blogg100

När kom vändningen i din ångestproblematik?

Vändningen kom i samband med att jag fick en behandlingsplan av öppenpsykiatrin. Det var då jag fick rätt diagnos och det var då resurser sattes in för att behandla mig.

Hur gammal var du då?

Då var jag runt 26 år och hade haft social ångest i sju år.

Vilken behandling fick du?

Till en början hade jag tre mediciner. Remeron, Paroxetin och Xanor. Xanoren kunde jag avsluta efter ett par månader utan ångest. Varje vecka gick jag i samtalsterapi med min arbetsterapeut som bestod av mest prata om vardagen. Jag var själv väldigt motiverad och det anpassade arbetet hjälpte till mycket. Det var insatser från vårdcentral, öppenpsykiatrin, socialförvaltningen, arbetsförmedlingen och försäkringskassan.

Hur orkade du med alla dessa myndigheter?

Jag har alltid varit bra på att prata för mig. Dessutom var jag envis och tydlig med vad jag ville. Om de bråkade med mig så bytte jag handledare, eftersom jag visste vilka rättigheter jag hade. Jag var sjuk och kunde inte delta på samma förutsättningar som andra.

Som jag berättade tidigare så är det lotto om vem som får bra hjälp och får rätt stöd. Alla som arbetar på dessa myndigheter har inte tillräckligt med kunskap eller empati för att hjälpa människor.

Vad var det för anpassat arbete du fick?

Det var en kontakt på socialförvaltningen som kände en person som behövde en administrativ assistent. Kontorsarbete passade mig bra, så jag träffade den här personen och vi kände att det borde funka. Det var inom Barn och Ungdomsförvaltningen i Karlstad.

Hur funkade det?

Det funkade bra. Jag fick mestadels självständiga uppgifter som jag fick slutföra i lugn och ro. Jag kunde steg för steg ta kontakt med personalen och till slut kände jag mig helt trygg på arbetsplatsen utan någon ångest.

Hade du inte längre någon ångest?

Nej, inte på samma sätt som tidigare. Nu kunde jag åka buss, äta med andra, vara på en arbetsplats med andra och hälsa på vänner mer frekvent. Dock så hade fortfarande kvar stora rädslor för större sociala evenemang och för att resa bort. Men den vardagliga ångesten försvann på bara några månader. Jag kämpade dock hårt under dessa månader med att konfrontera ångesten och försöka vara med på så mycket som möjligt.
Ganska snabbt kunde jag också sätta ut Remeron, vilket innebär att jag bara åt en medicin, Paroxetin.

Hur gick det med arbetet?

Efter fem månader var min handledare tvungen att byta jobb och det fanns tyvärr inte resurser att ha mig kvar på Barn och Ungdomsförvaltningen. Så jag slussades åter till arbetsförmedlingen och socialförvaltningen.
Vid den här tiden fanns det så kallade ”plusjobb” där arbetslösa kunde få tillfälliga anställningar på offentliga myndigheter. Jag tackade ja till ett sådant plusjobb som ekonomiassistent på Kommunledningskontoret i Karlstad. Återigen med öppna kort om min ångestproblematik.

Där jobbade jag i ungefär ett år innan jag bestämde mig för att ta nästa steg i livet. Att börja studera filosofi som varit ett stort intresse under flera år. Eftersom det inte fanns filosofi i Karlstad, flyttade jag till Örebro, 28 år gammal. Jag lämnade all trygghet bakom mig och flyttade till ett campus där jag inte kände någon.

Hur var det att flytta till en ny stad?

Jag var både livrädd och förväntansfull. Som 20-åring hade jag försökt studera nationalekonomi, men det var för jobbigt. Jag hade konstant ångest på föreläsningarna.

Den första tiden och nollningen var helt klart påfrestande och jag hade ganska mycket ångest. Men jag kämpade på och lärde känna några vänner. Föreläsningarna var mestadels ångestfria, vilket var skönt. Studierna var inte särskilt svåra, så största delen av tiden gick åt till att umgås med andra på campus. Jag fick tillbaka några förlorade år trots att jag själv var lite till åren komna.

Början av terminerna var alltid jobbiga. Men jag engagerade mig och var som en vanlig student. Under termin 2 träffade jag en kvinna som senare skulle bli min fru. Och livet med henne har gjort att jag utmanat mig ännu mer.

Jag studerade filosofi i ett år innan jag kände att psykologistudier var mer intressanta på grund av att det handlade om människor snarare än teoretiska konstruktioner. Jag studerade psykologi i ytterligare fyra år innan jag fick nog av studier. Då hade jag hunnit bli 33 år.

Började du arbete med psykologi efter dina studier?

Ja, jag försökte starta eget genom att erbjuda utvärderingar av förebyggande program. Tyvärr hade jag inte tillräckligt med energi för att övertyga någon att köpa in denna tjänst. Jag var helt enkelt en dålig egenföretagare eftersom jag inte sålde någonting.

Det tog mig ganska hårt och jag blev mer och mer inaktiv. Till slut försökte jag få hjälp av arbetsförmedlingen och försäkringskassan eftersom jag inte hade tillräckligt med arbetskapacitet. Det var ett för stort steg från det skyddade och interna studentlivet till vardagligt yrkesliv.

Hade du ångest någon gång under din studietid?

Ja, det kom tillbaka lite då och då, men jag fortsatte min vardag så bra jag kunde och sökte alltid hjälp så fort några tecken dök upp. Så det gick oftast över på några veckor.

Har du fått tillbaka full arbetskapacitet?

Jag hade återigen turen att komma i kontakt med personer som kunde erbjuda mig ett anpassat arbete. Det senaste året har jag arbetat upp kapaciteten från 25 till 100 procent. Idag är jag anställd på heltid som informationsansvarig på ett företag som heter Custice.

Du verkar ha haft mycket tur under resans gång?

Det beror på hur man ser det. Att inte fått någon bra hjälp från 19 till 26 års ålder är inte särskilt turligt. Men jag har hela tiden haft en stark inre vilja och tro på mig själv. Jag har utvecklats, även under tiden jag mådde som sämst. Dessutom har jag skaffat både egen och akademisk kunskap om psykologi och ångestproblematik. Till slut träffar man rätt personer och då gäller det att göra sitt bästa, oavsett om det är 10 procent av man vill kunna eller vad man egentligen kan.

Hur vill du använda din kunskap och dina erfarenheter i framtiden?

Psykologi och välmående är min passion. Jag vill doktorera inom välmåendeforskningen och försöka nå ut till människor som mår dåligt och ge hopp. Det finns bra hjälp att få. Sedan vill jag vara med att utveckla en psykiatri och ett samhälle som hjälper människor direkt när de mår dåligt, istället för att vänta tills det är totalt kaos. Stress och ångest är en folksjukdom. Vi använder inte den kunskap som finns för att tillräckligt behandla och minska denna folksjukdom. Det vill jag vara med om att förändra i framtiden. Så jag väntar återigen på att träffa rätt personer som kan hjälpa mig med denna ambition eftersom jag inte har auktoriteten att klampa in i alltförmånga beslutsfattande rum.