Intervju med mig själv. #blogg100

Hur länge har du haft ångestproblematik?

Min panikångest utvecklades efter min värnplikt när jag var 19 år gammal. Några år senare förstod jag att det var en allvarlig ångestproblematik som kraftigt påverkade min livskvalitet. Innan dess hade den mest varit besvärande. Den svåra problematiken höll i sig tills jag var 26 år gammal. Först då började jag ta mig ur problematiken. Idag är jag 36 år och har ingen svår ångestproblematik. Däremot är jag ångestkänslig och får små dagliga återfall då och då. Men det är inget som påverkar vardagen.

Nu i efterhand förstår jag att har haft viss ångestproblematik redan i min barndom och undvikit situationer som var jobbiga.

Vad var det för typ av ångestproblematik du hade?

Framförallt hade jag stora problem med social ångest. Jag var rädd för att svimma och undvek de flesta sociala situationer.

Vilka situationer var jobbiga?

Att åka bil, buss, tåg. Att gå på stan. Att äta på restaurang. Att resa någonstans. Att hälsa på kompisar. Att gå på evenemang. Att gå och handla.

Vad var det som var jobbigt?

Först och främst hade jag stor förväntansångest inför situationerna. Det var den ångesten som var värst. Då oroade jag mig och fick panikångest i form av jobbigt att andas, svårt att koncentrera mig, stel i kroppen och allmänt energilös. Det jag oroade mig över var att jag skulle känna ångest och må dåligt i situationer där jag hade mindre kontroll än jag hade hemma. Vad gör man exempelvis om man får ångest på en buss? Det går inte att bara gå av bussen mitt ute i ingenstans.

Idag har jag lärt mig att hantera dessa attacker, i de få tillfällen de dyker upp. Men på den tiden jag hade social ångest så återkom attackerna hela tiden och de gick inte att kontrollera. Oftast undvek jag situationerna vilket i längden förstärkte ångesten.

Hur påverkade det dig och din vardag?

Jag blev mer och mer isolerad. Jag brukar beskriva det som en bubbla. Inne i bubblan är man trygg. I mitt fall var det min lägenhet som var tryggheten. Men bubblan blir mindre och mindre desto mer man isolerar sig. Till slut brast bubblan och jag blev deprimerad och kände konstant ångest.

Jag lyckades ändå upprätthålla en fasad utåt. Nu i efterhand inser jag att de flesta vänner förstod att något var fel när jag ofta tackade nej till saker. Men det märktes inte på mig när jag fick panikångest. Jag led tyst igenom situationen. Kanske var det därför det dröjde innan jag fick hjälp med ångesten. För att jag ändå hade ett litet driv att ta mig framåt, och för att attackerna inte syntes.

När och hur sökte du hjälp för ångesten?

Vid 23 års ålder. Då hade jag haft social fobi i fyra år. Det var då bubblan sprack första gången och ångesten konstant sköljde över mig. Då var jag dessutom deprimerad, kunde inte sova eller äta. Jag var helt enkelt tvungen att söka hjälp.

Jag bokade tid vid vårdcentralen, vilket jag var livrädd för. Det var med stor möda jag ens tog mig till vårdcentralen. Min mor fick skjutsa mig med bil de 300 meter det var till vårdcentralen. När jag väl var där kände jag mig lättad och läkaren förstod ju också att allt inte var 100 procent med mig.

Diagnosen blev depression och jag fick medicinering, Remeron (SNRI), som behandling. Efter några veckor blev det bättre och den här konstanta ångesten försvann. Men den sociala fobin satt kvar och min vardag förändrades inte särskilt mycket. Medicinen var ångestdämpande och gav en liten energikick, men den löste inte de problem jag hade.

Nu i efterhand, med en fil. Kand. i psykologi, tycker jag det är skandal att ingen ytterligare behandling erbjöds mig. En ung man med hela livet framför sig borde få den absolut bästa hjälpen. Och den bästa hjälpen är medicinering + terapi + psykosociala åtgärder. Men det visste jag inte då. Jag var mest glad att ångesten lindrades.

Hur gick det sen?

Jag kämpade på i tre år. Det var upp och ner. Till slut sprack dock bubblan igen.

När du säger att bubblan sprack, vad menar du då?

Jag hade konstant ångest och självmordstankar. Jag såg ingen lösning på de problem jag hade. Så jag sökte hjälp igen. Denna gång på psykakuten.

Hur var det att besöka psykakuten?

Inte så dramatiskt. Det var inte värre än vårdcentralen. Den här gången var jag dessutom i betydligt värre skick och orkade inte bry mig om att jag mådde så dåligt att jag behövde besöka psykakuten. Jag var inte rädd utan ville mest få ett slut på ångesten.

På psykakuten fick jag diagnoserna depression och social fobi. Jag fick ytterligare två mediciner, Paroxetin (SSRI) och Xanor. Sedan fick jag åka hem, utan någon plan för hur behandlingen skulle fortsätta, utöver medicinen. Jag var väldigt besviken, och två veckor senare var jag tvungen att åka in till psykakuten igen. Hopplösheten lindrades inte. Jag tog tre mediciner, men hade ändå ångest.

Fick du någon bättre hjälp andra gången du besökte psykakuten?

Ja, jag hade tur att träffa en AT-läkare som verkligen brydde sig om mig och som ville hjälpa mig. Det är verkligen lotto vilken läkare man får träffa och hur bra hjälp man får. Förjävligt att det ska behöva vara på det sättet, men det är väl lite det som är problemet med vård, skola och omsorg. Det finns inte energi nog att stötta alla de som behöver stöd. Om det beror på brist av resurser, brist på kunskap eller brist på vilja låter jag vara osagt. Förmodligen en kombination av alla tre. Det finns i alla fall en tydlig brist vilket leder till att människor just nu lider, och förr led, i onödan.

Hur fick du bättre hjälp den andra gången på psykakuten?

Den här AT-läkaren försäkrade mig om att en process var i rullning och ordnade en utredning inom tre veckor, vilket var oerhört snabbt eftersom det kan ta upp till sex månader. Han lade helt enkelt upp en plan som han dessutom följde upp framöver. Det var inget plåster på såret. Det var en behandlingsplan. Den här planen gav mig en trygghet. Jag visste att allt inte var upp till mig längre. Att det fanns olika typer av stöd att få. För mig har det alltid inneburit stor ångestlindring att få min ångest tagen på allvar. Att någon verkligen bryr sig. Då är det nästan som den försvinner. Då behövs den inte längre. Då fyller den ingen funktion.

Vad var det för utredning du fick gå på?

Det var en psykiatrisk utredning där en grupp yrkeskompetenta tillsammans med mig diskuterade min problematik och vilken typ av behandling som skulle vara bäst för mig.
Vad kom de fram till?

Först och främst att min huvudproblematik var panikångest, och inte social fobi eller depression som tidigare förekommit som diagnoser. Att få rätt huvuddiagnos är viktigt för att få korrekt behandling.
Behandlingen de föreslog var samtalsterapi och arbetsträning. Samtalsterapin var inte specialiserad utan fördes med en arbetsterapeut. Arbetsträningen skedde på en öppenpsykiatrisk avdelning som fungerade som ett daghem.

I samband med detta hade jag även kontakt med socialförvaltningen som hade hjälpt mig hitta en ett anpassat arbete. Detta gjorde att jag inte behövde gå på arbetsträningen. På mindre än en månad gick jag från att känna total hopplöshet och massor av ångest till att känna optimism och ganska lite ångest. Det är helt otroligt hur mycket rätt stöd kan göra.

(fortsätter imorgon med “om vägen tillbaka från ångestproblematiken”)