Intervju med mig själv. #blogg100 Tack till mig själv som ställde upp på den här intervjun.

Hur kom du på tanken att intervjua dig själv?

Det var i samband med att jag intervjuade andra personer. Jag blev fascinerad av hur roligt det var att ställa frågor. I och med detta växte ett behov att även svara på frågor. Vid en intervju med mig själv kan jag göra både och. Ställa frågor och svara på frågor. Det är helt enkelt en sorts tillfredställelse för mig.

Känns det inte schizofrent att intervjua dig själv?

Nej, jag skapar bara en andra personlighet som ställer frågorna.

Men det är ju schizofreni?

Jag förstår vad du menar. Men schizofreni är en psykiatrisk diagnos som innebär att man bland annat ser och hör saker som inte finns. Det stämmer inte in på mig. Däremot skulle jag kunna ha en multipel personlighetsstörning som innebär att man manifesterar olika personligheter. Dock så förstår jag att denna intervju är ett rollspel, så det är ingenting jag ringer psykakuten över.

Vad vill du få ut av den här intervjun?

Väldigt mycket, faktiskt. Jag vill först och främst rannsaka mig själv. Ställa livets svåra frågor och ta ställning till dessa frågor. I viss mån blir det en sorts propaganda av vad jag redan tycker, men förhoppningsvis blir det något mer än så. Nån sorts självinsikt. Sedan är det en egotripp som ger tillfredställelse. Bekräftelse, på ett konstruerat sätt. Möjligtvis har jag också en grandios tanke om att göra världen bättre med denna intervju.

Har du ett stort bekräftelsebehov?

Jag har alltid inbillat mig själv att jag är en timid varelse som helst vill vara i bakgrunden. Nu på senare år förstår jag att detta bara varit en bild jag målat upp för att trivas mer med den person jag varit: en timid varelse som varit i bakgrunden. Numera känner jag ett starkt bekräftelsebehov och vill gärna säga vad jag tycker på ett självsäkert sätt. Men jag vet inte om jag har så mycket mer bekräftelsebehov än andra. Alla människor vill bli sedda och bekräftade. Jag har många tankar som vill få uttryck.