Ibland får jag dom. Utbrotten som resulterar i twitterrant. En lång rad tweets med samma tema. Varför inte sammanställa dom i blogginlägg? Ja, bra idé!

I #svtdebatt ikväll: köttskatt och psykiatri. Ser gärna en köttskatt som kan subventionera mer hållbara och miljövänliga matalternativ.

När det gäller psykiatrin så är det inavel i vissa kommuner vilket leder till inkompetenta beslut. #svtdebatt

Jag hoppas inte det bara är högt uppsatta psykiatriker som debatterar. Det är de som mår dåligt som ska få komma till tals. #svtdebatt

Men det stora problemet inom psykiatrin är att det finns så få behandlingar mellan tabletter på vårdcentralen och inlagd på psyket.

Det är inte pga kunskapsbrist, utan pga resursbrist. Ska det bli bättre måste mer skattepengar gå dit.

Sen behöver psykiatrin samarbeta mer med vanligt folk och ideella organisationer. Så unik kunskap besitter dom inte.

En psykiatriker ger sällan bättre tips än en kurator. Skriver ut medicin som komplement, är skillnaden.

När man arbetar med personer som mår psykiskt dåligt är två saker särskilt viktiga: kunskap och medkänsla. Förståelse, helt enkelt.

Genom kunskapen, hjälper man till med plan och behandling. Med medkänslan motiverar och tröstar (bearbetar) man.

Mina möten med AT-läkare på psykakuten har varit rena bingo-lotteriet.

En gång (min första) fick jag en ung, nervös. Hjälpte mig inte ett skit.

Andra gången hade jag tur. Han tog verkligen tag i problematiken och skyndade på en utredning och hade fortsatt kontakt med mig.

Tredje gången träffade jag nån som knappt kunde uttala svenska. Var dock lite komiskt, mitt i ångesten.

Med andra ord. AT-läkare på psykakuten är ofta dåliga terapeuter. Överläkarna gör bara bedömningar och behandlar inte.

Mest blir jag uppgiven. Att så många mår dåligt och inte får det stöd de behöver.

Jag tänker på min far, som är/var alkoholist (har ej kontakt), som växte upp med två alkoholiserade föräldrar. Vem hjälpte honom?

Vem hjälper unga som mår dåligt? Som blir mobbade el utstötta i skolorna?

Det finns så mycket. Kuratorer, BUP, ideella föreningar. Men ändå når vi inte helt fram. Mycket är på låtsas.

Vi hjälper till för att vi måste, inte för att vi vill.

Då blir hjälpen inte tillräcklig.

Vem hjälper de många unga arbetslösa? Invandrare utan arbete? Försäkringskassan? Arbetsförmedlingen? Skulle inte tro det.

Det hjälps till med medel för existensminimum, vilket visserligen är fint. Men det behövs psykosocialt stöd. Aktivitet. Gemenskap.

Vi lägger skattemedel på åtgärder utan effekt. Det går att göra mycket bättre.

Allt är mitt fel. Och ditt fel. Och alla andras fel i den här demokratin. Som låter det fortgå.

Se ansvaret i vitögat eller bekänn dig som en okunnig.

Vi har inte tid. Vi orkar inte. Vi har inte råd. Vi har inte kunskap. Jätteunderligt att vi mår sämre och sämre. #ironi

Vi har tid. Vi har råd. Vi har kunskap. Skulle vi ägna en timme om dagen åt att konfrontera systemets brister, skulle det bli förändring.

Vi tittar på #svtdebatt och rasar. Kanske donerar en hundring. Men konfronterar vi det bristfälliga systemet? Nej.

Vi litar istället på att det bristfälliga systemet ska korrigera det bristfälliga systemet.

Vad vill vi göra? Vad kan vi göra? Vad bör vi göra? Vad ska vi göra?

Det borde finnas ett uppdrag granskning i varje kvarter. Som inte bara granskar, utan också ser till att förändra. Som följer upp.

Och tro det eller ej. Detta har inget med politik att göra. Det gäller både ett “kommunistiskt” och “nyliberalt” ideal.

Att individerna mår bra i systemet.

Jag vet inte. Kanske borde finnas en tagg för detta. #systemfel eller nåt… Nu ska jag laga potatisgratäng och diska.