Min fru tvingar ut mig på teater ibland. Jag gillar inte teater. Jag tycker det är ganska tråkigt. Allmänt överdrivet, sådär. Men om frun bjuder så kan jag inte tacka nej.

Nu senast var vi på “Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”, efter Ann Heberleins bok om bipolaritet och ångest på allvarligaste nivå. Jag tyckte det var lite konstigt att boken blivit teater, eftersom hon i sin nya bok till viss del tog avstånd till det hon skrev och menade att det inte borde ha publicerats.

Teatern gick upp på Nya Kina i Örebro. Det var en monolog med en kvinna som spelade Ann. Hon stod framför en whiteboard där hon då och då ritade upp några nyckelord. Under teaterns gång blev hon mer och mer pressad och desperat, liksom texten i Anns bok. Det handlar om olidlig och mycket fysisk ångest, som hanteras med medicin och inläggning på psyket.

Det är ett bra och viktigt ämne, men jag hade nog hellre sett Ann eller någon annan själv berätta om sina erfarenheter. Som teater var det inte något märkvärdigt. Kanske är jag lite härdad med mina egna erfarenheter av psykologi och ångest. Ändå var det helt ok att titta på. Psykologi är alltid intressant.

Betyg: 57 av 100.