Jag hade precis kommit hem från Venedigs labyrinter när jag i brist på bra hotell-tv surfade runt plågsamt långsamt på hotellets 1 kB Wifi. Det var rubriker om ett Sverige i brand som mötte mig. Bilbränder och stenkastning mot poliser i Husby. Hade den arabiska våren nu nått Sverige?

Jag försökte nå klarhet om vad som egentligen pågick i Sverige. Alla journalister och politiker hade sina förklaringar. Professionellt kriminella. Invandrarungdomar som stökar. Unga i förorten som protesterar mot samhällets förfall. Alla möjliga åsikter kröp fram under stenarna som kastades. Poliser och brandmän attackerades. Ja, som i Malmö typ.

Med normal uppkoppling hade jag nog ganska snabbt kunnat konstatera att aktionerna inte var särskilt omfattande. Men med min begränsade uppkoppling från en förort i Venedig fick jag begränsad information. Enligt många kvällstidningar lät som att hela Sverige stod i lågor och att revolutionen snart var kommen. Det flashades för varje bil som brann, för varje polis som fick en sten på sig och för varje offentlig person som hade något att tycka om saken. I tre dagar höll det på. Sedan började jag upptäcka fler och fler nyheter som inte följdes upp. Det var mest reportrar som var ute och intervjuade varandra. Alla andra menade att “det var lugnt ute på gatorna”.

Så jag vågade mig hem igen. Väl hemma kunde jag backtracka vad som hänt och det blev alltmer tydligt att medias överdrifter hade en stor roll i processen. Små händelser fick oproportionerlig uppmärksamhet vilket triggar vissa personer.

En debattartikel av megafonen var det enda som tydde på ett stort missnöje i förorterna. Allt tydde på att det var unga små-kriminella spänningssökare som utfört flertalet aktioner. Övriga incidenter stod ivriga medborgargarden för.

Det intressanta i allt det här: åsikter och röster från de som bor i förorten, prioriterades av media bort till förmån för påhittad action. Jag vill se reportage från förorten. Om livet där, om människorna. Om hopp, drömmar, glädje och lidande.

Dagen kommer, när vi slutar ta vissa typer av media på allvar. Vi är själva delaktiga i processen. Detta är inget ont påfund redaktörer styr över. Det gör vi läsare. Vi medborgare.