Det har varit några jobbiga veckor. Min fru har inte mått bra eftersom hon haft en tumör i magen. Förra veckan fick vi reda på att det blir operation redan inom en vecka, vilket i skrivande stund redan har skett. Allting har gått bra vilket ni kan läsa om i min frus livmoderdagbok.

Livet innehåller många moment, som jag tjatade lite om i förra inlägget. Jobb. Fritid. Relation. osv. När ett moment gör trögt är det lätt att de andra blir lidande. Nu ska jag inte beskylla min fru för att mitt liv varit segt de senaste veckorna. Många andra faktorer (som vi inte behöver ta upp här) har också spelat in.

Jag och min fru har en ambition att få barn. Denna lust började växa kraftigt hos min fru för något år sedan och jag var inte helt främmande tanken. Jag är ju trots allt 35 år.

Fruns tumör upptäcktes i samband med att vi tänkte sätta igång. Om ett halvår ska vi nog få grönt ljus till att återuppta ambitionerna. Det känns skönt, men skönast är att min fru kommer må bättre nu efter operationen.

Det dyker alltid upp hinder i livet. Utmaningar. Ibland rena tragedier. Men man måste på något sätt alltid gå vidare. Min fru har haft ett “skitår” med två dödsfall i familjen (morfar och farfar) samt den här tumören (godartad myom) som upptäcktes och behandlades. Själv har jag haft ett riktigt bra år genom att ha haft ett utvecklande och roligt arbete.

När frun bytte om till operationen och fick sin infart i armen svimmade jag. Det var jobbigt i c:a 5 minuter, sen var jag som vanligt igen. När jag svimmade som 19-åring i lumpen var det jobbigt i åtta år. Tider förändras.

Min fru behöver jag inte ens oroa mig en sekund för. Hon är redan nästan helt återställd och redo att återuppta livet på riktigt.

Det är jag också. Det ska bli kul att kunna fokusera på arbetet igen. Jag har verkligen tur som har “fått” ett sådant mångfaldigt och kreativt arbete som passar mig bra. Nu ska jag bara hitta bra rutiner själv också, så att livet kan flyta på så bra som möjligt.