Jag satt på tåget hem från mitt jobb, ironiskt nog, när jag bläddrade igenom mitt twitterflöde i brist på vettigare saker att göra. Det gick inte att sova eftersom Tåg i Bergslagens vagnar knarrar och gnisslar och har sig. Då fick jag syn på några tweets av Cissi Wallin som orsakat viss debatt. Framförallt har folk blivit sura. Här är tweeten:

cissi cissi2 cissi3

Vad som uttrycks här är följande funderingar:

  • Har unga/arbetslösa kunskapen att söka jobb ordentligt?
  • Är unga/arbetslösa lata och ansvarslösa?
  • Är unga/arbetslösa kräsna när det gäller jobb?

Jag uttrycker det neutralt som “funderingar” eftersom jag inte vill pådyvla Cissi några åsikter, trots att tweeten verkar vara åsikter. Funderingarna gjorde även mig lite småsur, eftersom svaren är ganska uppenbara. Men vi går igenom dom punkt för punkt.

Har unga/arbetslösa kunskapen att söka jobb ordentligt?

Här måste man först och främst definiera vad som är “söka-jobb-kunskap”. Enligt min mening handlar det om att skriva CV, personliga brev, samt ta kontakt med arbetsgivare. Ett CV är en resumé av erfarenheter och kunskaper. Under min tid som arbetslös har jag nog inte träffat någon som inte kan skriva ett CV. Personliga brev däremot är lite lurigare, men hemligheten är att skriva engagerat, kunnigt och rakt. Även detta tror jag att de flesta vet. Det är möjligt att jag är helt ute och cyklar, men min tes är alltså att de flesta kan skriva CV och personliga brev. Dessutom finns det ett hav med “skriva CV och brev” kurser på arbetsförmedling, hos jobbcoacher och annat. Det är alltså en smärre bedrift att inte ha snappat upp någon sådan kunskap.

De flesta vet säkerligen också om att man måste kontakta en arbetsgivare för att få ett jobb, såvida man inte har en släkting eller nåt som erbjuder en tjänst. Antingen kan man söka via arbetsförmedlingar eller olika rekryteringsbolag där det finns lediga tjänster utannonserade. Det går också att göra spontanbesök som oftast består av ett personligt besök till arbetsgivaren, med ett CV och hälsning att man finns tillgänglig vid behov. Utöver detta kan man höra sig för bland vänner och bekanta. Man kan till och med fråga främlingar på twitter om hjälp, vilket jag gjorde. Också detta tror jag de flesta känner till och faktiskt gör, som arbetslösa.

Min ovetenskapliga analys är därför JA, unga/arbetslösa har kunskapen att söka jobb ordentligt.

Är unga/arbetslösa lata och oansvariga?

Vad detta innebär kan endast vara “söker unga/arbetslösa jobb i tillräcklig utsträckning?”. Här är jag inte lika övertygad att alla faktiskt är så aktiva de “borde” eller skulle vilja vara. Detta eftersom människor fungerar olika rent psykologiskt. Vissa tar ett nej hårt. Vissa har dåligt självförtroende. Vissa har dåligt med energi. Vissa har psykiska och fysiska utmaningar. Vissa känner sig utanför arbetslivet. osv. Det finns ganska många anledningar till varför arbetslösa inte skulle söka jobb i den utsträckning de skulle vilja. För ja, jag tror faktiskt att alla vill jobba. Jag har mycket sällan hört någon säga att de inte vill ha ett arbete. De flesta arbetslösa tror jag också söker arbete, där det finns en rimlig möjlighet att få jobbet.

Att arbetslösa förväntar sig att någon annan ska lösa deras problem tycker jag dock är rent skitsnack. Däremot förväntar sig arbetslösa stöd att hitta ett arbete och ett stöd i att få hjälp med eventuella hinder. Jag jämförde det med att säga till en deprimerad att “bara rycka upp sig”. Det är inte så enkelt.

Men… visst finns det ett mått av ansvarslöshet och lathet hos arbetslösa. Det infinner sig nämligen om man varit inaktiv en längre tid och fått många motgångar. Vissa klarar av denna påfrestning medan andra saknar de verktyg som krävs. Men problemet är inte viljan. Problemet är att den arbetslösa glider längre och längre bort från arbetsmarknaden och funktionalitet. I sådana skeden behövs stöd, och det är lite därför jag blir så förbannad när jag läser tweets som menar att det bara handlar om en attitydsförändring.

Är unga/arbetslösa kräsna när det gäller jobb?

Jag och de flesta jag känner söker det mesta vi kan söka, när det gäller jobbväg. Jag vet inte hur det är med andra personer… Det finns olika branscher och olika prestigefyllda jobb. Om man vill forska får man ofta börja som assistent och sitta och fylla i massa data, vilket är aptråkigt. Däremot tycker jag inte att man ska kräva att en individ ska söka alla jobb som finns tillgängliga. Om man inte har något som helst intresse, eller ens kompetens, för ett jobb ser jag ingen större vits med att söka det jobbet.

Drar sig vissa från att söka städjobb, undrar Cissi? Ja, de som inte kan städa och som typ dör inombords om de var tvungna att städa gör nog det. Men jag tror inte att personen med forskarambitioner drar sig för att assistera en forskare. En musiker börjar nog gärna med att jobba med att rigga upp konserter osv. Och de som drömmer om att få ett jobb i radio drar sig nog inte för att vara Cissis assistent/praktikant.. Att just städjobb inte är attraktiva beror nog snarare på arbetsvillkoren.

Ja, där har ni min enkla analys. Cissi var ganska långt från mål den här gången, men +1 för gott försök? Nja… det är en sak till som bekymrar mig litet. Det här idealet av den unga driftiga kvinnan som klarar av allt. Det är inte ett ideal som passar alla och det är inte ett ideal som ska utgöra normen. Driftighet och disciplin är bra egenskaper, men det är ingenting som ska vara ett måste för att vara en duglig samhällsmedborgare och ha chans att få ett arbete. Vi ska stötta varandra på den sociala stegen, oavsett vart vi befinner oss på den.

Problemet i dagsläget är att vi inte bryr oss tillräckligt om de arbetslösa, de långtidsarbetslösa, som har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Med “vi” menar jag samhället, väljarna, som bestämmer riktningen. Om något särskilt parti är bättre än nåt annat på den punkten låter jag vara osagt. Det har ni säkert egna åsikter om! Jag vill inte göra en partipolitisk poäng. Den här poängen handlar om arbetslöshet och psykologi.