Min fru vände sig om i sängen och tittade på mig med bestämd blick:

”Jag vill ha en bebis”

Då var det dags. Jag skulle bli pappa. Det var bara en fråga om när. När min fru har planerat någonting så går det bara att kämpa emot till en viss grad. Sedan får man ge sig, likt berg får ge vika för vatten.

Nejdå, hon är inte så hemsk min fru. Jag hade gett hintar om att jag faktiskt kunde tänka mig att bli pappa. Något som var helt otänkbart för bara några år sedan. Ändå malde funderingen i mitt huvud: ”Kan jag verkligen bli pappa?”.

Frågan var först av filosofisk natur. Kan jag verkligen bli en bra pappa. För bara några dagar sedan blev frågan av en mer praktisk natur då jag och min fru fick beskedet om att den förmodade äggstockscystan egentligen var ett myom på utsidan livmodern. Myomet, som är en muskelknuta och godartad tumör, är stor som en innebandyboll och sitter fast olägligt på livmodern. Frun ska få medicin och emboliseringsoperation som ska minska myomet för att kunna ta bort det och förhoppningsvis rädda livmodern. Hur stora chanserna är att behandlingen lyckas, vet vi inte.

Beskedet har varit omtumlande för både mig och min fru. Främst för min fru eftersom hon var helt inställd på att skaffa barn. Jag var också inställd på barn, men min hjärna fungerar lite annorlunda.

Som en försvarsmekanism lever jag numera i nuet. Förr levde jag i ständig dåtid och framtid, med oro som resultat. Lyckligtvis lyckas jag ganska bra med att leva i nuet. Om detta beror på psykologisk mognad eller medicinsk skada vet jag inte. Men lika glad för det är jag. Sammantaget gör detta att jag inte oroar mig så mycket för det som komma skall.

Mitt fokus just nu ligger på att min fru ska må bra, men hela frågeställningen ”Kan jag verkligen bli pappa?” har fått en helt ny innebörd.