Det har varit några turbulenta veckor i mitt liv. Min fru har opererats. Dessutom har en av min frus släktingar gått bort. Ja, det har naturligtvis varit ännu mer turbulenta veckor för min fru och som god make har jag försökt vara tillgänglig som stöd åt min fru. Själva insatsen är inte övermänsklig rent praktiskt, men det uppstår en hel del anspänning. Då får man sätta livet på paus ett tag för att fokusera på ett begränsat antal saker.

Jag har inte svårt för det. Att sätta livet på paus. Förr gjorde jag det ofta och länge. Ibland känns det som att hela min period mellan 16 och 25 års ålder var satt på paus. Inte mycket konkret hände då. Nu på senare år behöver jag bara ta mikropauser. Blir det för mycket, tar jag det lugnt i ett par dagar. Sen sätter jag på play igen.

Ibland får man sätta livet på paus om situationen så kräver. Då gör man bara det man måste och det man behöver. Allt annat kommer i skymundan. Arbete. Vänner. Osv. All kraft går åt till att ta sig igenom situationen utan att förgöras av anspänningen. Oftast klarar man det.

Själv har jag brutit ihop några gånger. För långa pauser är inte hälsosamt. Det leder till psykologiska och psykosomatiska besvär som begränsar funktionalitet och vardag. Lyckligtvis har jag hittat playknappen och lyckats ta mig ur dessa perioder. Att trycka på play är läskigt. Då lämnar man det trygga och kastar sig in i nya utmaningar och framförallt, ansträngningar.

Jag vet inte riktigt vilka ambitioner jag har med mitt liv. Ibland sätter jag livet på paus. Ibland sätter jag livet på play. Det viktiga är att man inte trycker på stop och slutar leva. Ibland får jag dåligt samvete över alla saker jag inte gör och över alla saker jag inte gör så bra jag skulle kunna om jag lade all kraft jag hade på att göra dessa saker. Men jag tar mig framåt och mår ganska bra trots allt.