Ni har säkert hört frasen. Alla människor vill bli älskade. Kan de inte bli älskade vill de bli omtyckta. Kan de inte bli omtyckta vill de bli respekterade. Kan de inte bli respekterade vill de bli fruktade. Kan de inte bli fruktade vill de bli hatade. Aldrig vill någon bli bortglömd och övergiven.

Denna rädsla, att bli bortglömd och övergiven präglar våra liv. Rent evolutionärt finns det ett syfte med denna rädsla. Att vi ska föröka oss för att minska chanserna till att bli ensamma. Rent psykologiskt finns det också en funktion med denna rädsla. Människor mår bra av gemenskap och omtanke.

Som buddhist funderar jag ofta på detta. Allting är förgängligt, så även kärlek, omtanke och gemenskap. Jag försöker glädjas åt kärleken, omtanken och gemenskapen snarare än att vara rädd över att den någon gång ska försvinna. Min kärlek och omtanke för mig själv är central för att kunna glädjas i nuet. Desto mer man oroar sig för sig själv, desto mer oroar man sig för framtida förluster.

Vi vet inte vad som sker i framtiden. Kanske blir det jättebra. Kanske blir det jättedåligt. Kanske blir vi uppassade med massor av omtanke. Kanske blir vi ensamma och övergivna. Livet ger inga garantier, hur mycket vi än förberedes oss. Lidande kommer ändå att uppstå på ett eller annat sätt. Och det är helt ok. Det är en del av livet. Alla vill bli älskade. Ingen vill lida.