Jag har aldrig varit någon sökare. Min uppväxt och ungdom präglades av obetänksam hedonism. Vardagen fördrevs utan några större bekymmer eller funderingar. Det var först när jag slutade gymnasiet och utvecklade social ångest, som tankarna började fladdra. Vad ville jag med livet egentligen?

Buddhismen besökte mig mest som av en slump. Jag såg en TV-serie som heter Kung Fu, där huvudpersonen Caine är shaolinmunk som är en kinesisk variant av buddhism, kan man kanske säga… Karaktären fascinerade mig oerhört. Caine verkade ha frid till sinnet, trots en mängd faktorer som talade emot honom. Han var jagad. Han levde enkelt. Han blev rasistiskt bemött. Han fick slita med hårda jobb. Han såg ofta döden i vitögat. Trots allt detta verkade Caine tillfreds och det inspirerade mig.

De filosofiska tankegångar som börjat hemsöka mig i och med min ångest fick svar. Och svaren kom inte bara utifrån, utan också inifrån. När jag läste på mer om buddhismen var det som att läsa mina egna svar på de frågorna jag hade. Det kändes självklart. Jag uppfattade verkligheten på samma sätt som buddhismen beskrev den. Det finns lidande. Det finns en orsak till lidandet. Det finns ett upphörande av lidandet. Det finns en väg till upphörandet av lidandet.

Jag läste på en hel del om buddhismen och inspirerades mycket av Dalai Lama, som trots en svår flykt från sitt eget land, verkade vara på ett ganska gott humör. Jag fann frid av buddhismen och det kanske är syftet med alla religioner? Buddhismen var dock ingen frälsning och jag har aldrig varit särskilt praktiserande i min utövning av buddhism. Jag mediterar väldigt sporadiskt och besöker inga buddhistiska gemenskaper. Däremot arbetar jag ganska hårt med den dygdetik som buddhismen förespråkar: den åttafaldiga vägen. Det är den dygdetiken som ligger till grund för många av mina psykologiska teorier.

Att bli buddhist är enkelt. Man identifierar sig helt enkelt som buddhist. Vill man göra det mer formellt, så gör man det framför en buddhistmunk. För mig har det inte varit några konstigheter. Jag identifierar mig som en buddhist och är därför en buddhist, vilket jag varit i ca 15 år nu. Det är ingenting som tillför några måsten i mitt liv, vilket gör det till en ganska odramatiskt livsfilosofi.

Jag har min egen förenklade variant av buddhism. Medkänsla, disciplin och rationalitet är avgörande för positiv mänsklig utveckling. Om man vill kan man komplicera detta till sin oändlighet, vilket buddhister också gör ibland. Men insikterna är egentligen väldigt grundläggande och okomplicerade.