Min fru förstår mig inte. Hon tror att det här är ett lätt projekt. Bara att gå upp i tid på morgonen och lägga sig i tid på kvällen. Bara att göra nyttiga saker däremellan. I hennes ögon är allt annat ett misslyckande. Inte bara ett personligt misslyckande för mig själv. Även ett svek och brist av visad respekt för henne.

Rent teoretiskt har hon rätt. Det är hutlöst enkelt att vara disciplinerad på pappret. Det krävs inga prestationer. Det krävs bara ansträngning. Rent praktiskt förstår hon inte. Eller, hon kanske förstår, men accepterar inte att ansträngningen har varit för stor för mig i 15-20 år.

Det är ingenting jag accepterar själv heller. Alla misslyckade försök till ansträngning. Besvikelse och självhat leder dock inte till ökad sannolikhet att lyckas framöver.

Jag är inte säker på att jag själv förstår. Vanor och rutiner handlar det om. Motivation. Lite tur. Omständigheter. Men i slutändan är detta min egen kamp, vare sig jag förstår den eller ej. Vare sig andra förstår den eller ej. Det är en själslig djupdykning till den innersta kärnan av min personlighet. Och den kärnan ska börja formas om. Det är ett stort projekt. Men också ett spännande projekt.

Det som talar för mig är att jag gjort en liknande resa förut, när jag blev av med min ångest och sociala fobi. Jag vet att stora förändringsprocesser är möjliga och att de till och med kan gå ganska fort.

Det gäller bara att ha energi och trygghet. En spark i röven av frun då och då skadar inte heller, trots att det stör mig.