Idag låg jag i badkaret och funderade på meningen med livet. Jag har haft en ganska djup period de senaste dagarna, vilket oftast innebär att jag mår sådär, att jag känner mig ambivalent och tung. Sådana dagar är ok. Man får ha pissdagar, som jag brukar kalla det. Varför nu kiss ska behöva ha en negativ betydelse.

I alla fall. Det finns hur mycket som helst att fundera på när det gäller meningen med livet. Hur mycket som helst. Det är ingen idé att gå igenom olika filosofiska ståndpunkter. Jag hoppar istället rakt in i mina tankar och redogör vad jag tänkte.

Jag tänker mig att livet i sig är meningslöst. Det finns ingen universell mening med livet. Meningen med livet är inte att föda barn, att vara god eller att vara lycklig. Jag trodde det förr, men det tror jag inte längre.

Samtidigt är detta en underbar tanke. Det betyder nämligen att mening är någonting som vi själv har makten över. Ett meningslöst liv är ett fritt liv. Om meningen med livet vore att få barn, så skulle alla barnlösas liv sakna mening. Det vore hemskt om så vore fallet. Om meningen bestämmer över vår essens och lycka. Nej, tvärtom så är det vi själva som fyller livet med mening. Familj, jobb, karriär, frimärken, foton eller vad det nu må tänkas vara. Allt är meningsfullt!

Denna relativism innebär inte att jag ger upp vissa objektiva värden. Jag tror fortfarande att exempelvis snällhet ger lycka i längden. Jag tror fortfarande att kränkningar ger lidande i längden. Av den anledningen är jag Buddhist. För att vissa värden är eftersträvansvärda. För att vissa värden är universella. För att vissa värden har en plats i hjärtat, trots hårda prövningar.

Jag var ganska nöjd med den tanken där i badet. Trots avsaknad av en mening med livet, så är livet fyllt av mening. Och det är inte någon annan som bestämmer.