Mitt mål är att bli författare och forskare. Det målet ligger långt fram i tiden. Helt enkelt därför det tar lång tid att skriva böcker och få en forskartjänst. Vägen till målet består av delmål. Ett sådant delmål är att skriva regelbundet varje dag. Helst minst fyra timmar varje dag. Ett annat delmål är att påbörja doktorandstudier.

Dessa delmål ligger dock också långt fram i tiden. Jag är inte disciplinerad nog att skriva fyra timmar om dagen. Jag har inte de rutinerna i mig. Jag har inte kunskapen och färdigheten. Jag behöver träning det skrivna ordet. Jag har också svårt att hitta doktorandtjänst eftersom jag har egna idéer om vad jag vill forska om, samt att jag inte varit världshistoriens flitigaste student. Jag behöver hitta finansiering till min doktorandtjänst, alternativt någon forskare som gillar mig och vill ta mig under sina vingar. En liten sådan romantisk tanke har jag. Att en forskare ska bli “förälskad” i mina idéer och min passion till forskningen (som i det här fallet handlar om positiv psykologi och välmåendeforskning). Men så fungerar det nog bara på film. Vem bryr sig om en främling, liksom.

Delmålens delmål är inte heller inom räckhåll. Jag är inte redo att påbörja denna vandring ännu. Först behöver gå från 0 till 100 procent i arbete. Jag är nämligen sjukskriven för tillfället. Vi kan kalla sjukskrivningen för “brist på mental ork”. Den mentala orken behöver komma tillbaka, och för det krävs framförallt tre saker:

  1. En arbetsplats för att få rutiner och social stimulans.
  2. En trygg inkomst för att kunna överleva ekonomiskt.
  3. Ett fortsatt eget arbete med mitt mående.

Nu är ni säkert uppdelade i två läger. Dels de som tycker det är tråkigt att jag befinner mig i den situation jag gör, och sympatiserar med mig, och önskar mig stöd för att komma tillbaka till 100 procent. Dels de som tycker jag är lat, som inte är särskilt sympatiska och som vill singla slant om jag ska hitta ett arbete eller bli helt knäckt på vägen dit. För utan stöd är mitt återtåg en slantsingling. Med stöd, kommer jag tillbaka. Garanterat. Eller i alla fall till 99 procent säkerhet. Det finns ju alltid omständigheter som gör att saker inte går som planerat.

Mitt fokus ligger närmast på att hitta en arbete. Ett riktigt arbete, med en arbetsplats och arbetskamrater. Där jag kan jobba mig upp, från 25 till 50 till 75 till 100 procent. Sedan borde jag vara stark nog att börja med mina delmål för att nå dit jag egentligen vill.

För att nå dit jag egentligen vill, kommer det krävas en oerhörd insats från min sida.

Oavsett våra styrkor och svagheter, så är arbetsinsatsen avgörande för slutresultatet. Det blir så mycket roligare om man får stöd i sina svåra stunder.

Min nuvarande brist på mental ork är ingenting av den problematik jag tidigare haft. Då hade jag kraftig ångest som gjorde att jag knappt kunde fungera i vardagen. Jag har konfronterat den ångesten ser i dagsläget positivt på framtiden och mina möjligheter. Att jag väljer att skriva om denna process, denna väg, är för att det ger mig lite självdistans i en process som annars är ganska intensiv. Skriver man om det ett steg i taget, så kanske man också tar ett steg i taget lite lättare. Det är annars lätt att fastna vid det där slutmålet, som ligger låååååångt bort.

Min blogg och mitt liv handlar om att bli författare och forskare, men också om att vara tillfreds med livet och min situation. Jag är make, son och vän. Jag är glad att du vill läsa mina ord och lyssna. Förhoppningsvis kan jag återbetala denna glädje med ett och annat klokt ord. För vi har alla en situation, ett delmål och ett slutmål. Vi vill alla framåt. Och det tycker jag är en spännande resa.

Från dessa djupa ord till vardagens realiteter. Imorgon har jag besök med försäkringskassan. Då kommer jag säkerligen ha mer att skriva om min resa.