Natten närmar sig och jag lägger mig i sängen för att somna. Som den utpräglade nattmänniska jag är, tar det ett tag innan jag somnar. Jag hinner filosofera och fantisera innan trötthetens våg sköljer över mig. Denna natt fantiserar jag om att jag är UFC-stjärna som kämpar mig till en titel. Eller kämpar och kämpar, jag är ganska överlägsen, i fantasin.

Sedan barnsben har jag tittat på wrestling. Jag minns när The Undertaker äntrade ringen under skräckhögtidliga former. Publiken var livrädd. Till och med vuxna, på den tiden! Jag var också livrädd såklart. Jag var ju bara barnet, men ändå gammal nog att veta att det var på låtsas och att matcherna var uppgjorda och att ingen skadades (i alla fall medvetet..). Det var ett skådespel mellan det goda och det onda. Likt en dokusåpa, var jag nyfiken på hur det skulle gå för brottarna. Alltså, för deras karaktärer. Det fanns storys bakom matcherna. Och matcherna i sig innebar imponerande fysiska prestationer.

Våld som underhållning. Går det ihop med mina nuvarande buddhistiska ideal? Ja, faktiskt. Våld som underhållning fyller ett syfte. Det må inte vara det mest ädla av syften, men det fyller ändå sitt syfte. Hyckleriet fullständigt sprutar när det ena sekunden visas reklam för att inte kränka varandra, och sedan visas underhållning där folk fullständigt kränker varandra. Men det handlar om att det goda ska segra över det onda. Det är vad själva underhållningen går ut på, trots allt. Stereotyperna haglar, men det hela är ironiskt. Det är inte på riktigt.

Någonting som däremot är på riktigt är UFC. Ultimate Fighting Championship är en organisation som ordnade turneringar mellan olika typer av kampsporter där det mesta var tillåtet. Jag minns att jag såg någon av dessa matcher och tyckte det var förfärligt. Sedan tittade jag inte mer på ett antal år. Under 2000-talet började UFC göra galorna mer legitima genom att ordna viktklasser och tydligare regler för att förhindra skador. Domarna, som tidigare var ganska passiva, blev nu mer aktiva i ringen. Det som tidigare såg ut som ett bisarrt gladiatorspel, såg nu ut som en sport. Sedan 2005 har jag varit fast och ser med glädje fram emot galorna.

Varför?

Det finns tre saker jag uppskattar väldigt mycket i livet. Tre centrala värden. Medkänsla. Disciplin. Rationalitet. Kampsport är en väldigt disciplinerad sysselsättning. En av mina största förebilder är Bruce Lee, som pressade kroppen (kanske bortom det rationella…) till makalösa prestationer. Hela han var kampsport. Varenda fiber av honom. Så även hans medvetande. Där har vi mindfulness i 100 procent utförande. Balans mellan kropp och medvetande. I alla fall om vi romantiserar det hela lite…

Traditionellt sätt är kampsport ett självförsvar som ska användas för att försvara sitt liv. Från Kina härstammar Shaolin, som är munkar som utövar kampsport. TV-serien “Kung Fu” handlar om en Shaolinmunk som flyr Kina och vandrar runt i USA. Denna serie råkar också vara min absoluta favoritserie som ger en bra inblick i buddhism. Åter till UFC. Jag ser UFC som en sport, som träning. Matcherna ingår i träningen. Det finns ingen filosofisk skillnad mellan sparring och matcher. Båda görs i fredligt tecken. Det är kampsport.

En UFC gala är lika stereotyp som wrestling. Ofta byggs matcherna på osämja, eller sportsmannaskap. Kvinnor i bikini visar upp rondskylten. Kommentatorerna är extremt entusiastiska och oftast lite hesa. Deltagarna kommer in till ringen med musik. Det hela blir ett spektakel som jag personligen inte skulle organisera sponsra, men ändå kan titta på för sportens skull. För SPORTEN UFC (eller MMA, mixed martial arts) har verkligen blivit en riktigt bra sport. Det är ofta bra och jämna matcher. Inte som i boxning, där de flesta matcher är ojämna. Att matcher är jämna är väldigt viktigt, eftersom skaderisken ökar kraftigt vid ojämna matcher.

Just skaderisken är en sak värd att diskutera. Det är mycket skador inom MMA. Men är det mer skador än i andra sporter? Nej, faktiskt inte. De flesta elitidrottare dras med skador genom sina karriärer som de får kämpa sig igenom. Huvudskador är lika vanliga i tex fotboll och hockey. Deltagarna får genomgå tester innan matcher så att de inte riskerar hjärnskador och annat. MMA träning ger också oerhört bra fysik, både i styrka och kondition. Det är en allsidig träning. Hur det ser ut på lokal nivå, alltså inte elit-nivå är jag mer osäker på, men jag antar att de som går matcher är redo. Det är alltså ingen “fight club” det handlar om. Om forskning visar att det tex skulle uppstå ökad risk för hjärnskador (än i tex fotboll/hockey) är jag dock villig att omvärdera min inställning. På så sätt är MMA säkrare än boxning, där det i stort sett hela tiden är slag mot huvudet och matcherna håller på längre.

En annan sak värd att diskutera är våldet. Bidrar MMA till riktigt våld? Jag tror faktiskt inte det. Tvärtom tror jag det är bra att en SPORT kan ta över titeln som fighters, istället för att personer på gatan ska kalla sig fighters. Det är ett bra sätt för adrenalinpersonligheter att kunna träna. Det kan däremot vara vettigt med åldersgräns för MMA. Det krävs trots allt utvecklad medkänsla och rationalitet för att förstå sig på den kamp som pågår. Att säga ålder är alltid svårt.. men låt säga 13 års gräns, beroende på individ, både när det gäller titta och träna. Ungefär som film och dataspel alltså.

Det som är riktigt roligt just nu är att det finns en svensk stjärna inom UFC, Alexander Gustafsson. Det har nyligen varit en MMA-gala i Sverige där Alexander vann sin senaste match. Nu är det bara en tidsfråga innan han får möta mästaren Jon Jones. Senaste galan hölls 15:e Maj där Korean Zombie mötte Dustin Poirier i en fantastisk huvudmatch. Nästa gala är 26:e Maj då Dos Santos möter Frank Mir för tungviktstiteln.

Nej, jag tränar själv inte kampsport, men skulle gärna göra det! Nu tränar jag istället den oerhört fysiska sporten innebandy…