Som aspirerande författare behöver jag bilda mig mer i litteratur, skrivande och böcker. Jag har aldrig läst mycket böcker. När min fru gav mig en “hint” om att jag borde följa med på bokmässan, för att utöka vår kvalitetstid tillsammans, var det ett utmärkt tillfälle att förkovra mig i författarskapet.

Min fru och jag började med att ringa in föreläsningar vi ville gå på. Vi valde mestadels samma föreläsningar, men jag fick gå ensam till mitt första val: “Faktoider” av Christer Fuglesang och VOF.

En faktoid är ett påstående som inte är sant, som större delningen av befolkningen tar för sanning. Christer berättar exempelvis att man inte kan se kinesiska muren från månen, samt att Einstein hade bra betyg och var duktig i skolan. För övrigt betonades vikten av att vara kritiskt lagd. På en skala mellan 1 och 100 var det 22 i rolighet att lyssna på. Dessutom stördes hela föreläsningen av ett bakgrundssorl, då salen inte var avskiljd från mässan. När man lyssnar på Fuglesang vill man inte höra ett barn skrika och hålla på.VOF, vetenskap och folkbildning var i sitt esse och mycket glada att prata skepticism. Det finns en mystisk aura av hemlig agenda som lyser kring VOF. Men jag kan inte sätta fingret på denna hemliga agenda…

Val nummer två föll på Zlatan! Eller han som skrev boken “Jag är Zlatan”, David Lagercrantz. Här berättade David hur det var att nervöst träffa Zlatan för första gången. Föreläsningen höll ett snabbt och underhållande tempo med några sköna anekdoter ur Zlatans liv, från tiden som cykeltjuv till världens bästa fotbollsspelare. David pratade även om etik och om Zlatans val att till slut “berätta allt”, trots att det kanske inte var särskilt smickrande läsning för alla. Zlatan ville inte sin familj illa på något sätt. Däremot tyckte han säkerligen att det var kul att dela ut kängor till Guardiola. Jag blev sugen på att läsa denna bok, trots att jag tidigare undvikit den på grund av att “Zlatan verkar dryg och osympatisk”. Men alla kan väl inte vara töntar som mig, antar jag. Bra föreläsning, 76 av 100 i betyg.

Tredje valet blev att lyssna på författarna Mian Lodalen och Maria Sveland prata om boken “Happy Happy” och skilsmässor. Ni kanske känner till debatten: Boken behandlar positiva aspekter av att skilja sig, vilket retade upp väldigt många som anser att skilsmässor endast är av negativ karaktär då kärnfamiljen är av största vikt. Att dessa skilsmässomotståndare från 1800-talet har fel råder det inga tvivel om. Såklart ska man kunna skilja sig utan livslånga trauman. Såklart kan barn må bättre av att föräldrar som inte trivs ihop skiljer sig. Maria Sveland delade ut en ordentlig känga till skribenten Hanne Kjöller som gått till personangrepp i SVT och frågat hur Marias barn mår. Mian Lodalen å sin sida delade ut en känga till Göran Hägglund som påstår att barn “behöver en mamma och en pappa”, men som sedan tvingas erkänna att han inte hunnit varit där särskilt mycket för sina egna barn sedan han blev partiledare. Hanne och Göran har naturligtvis politiska agendor bakom sitt argumenterande. Det har Maria och Mian också. Men det är ingen tvekan om vilka som är mest verklighetsförankrade. Maria fällde även några tårar när hon pratade om Hanne Kjöllers personangrepp. Denna vidrighet måste jag leta upp på SVT play eller youtube… Bra föredrag, men lite hackigt. 68 av 100 i betyg.

Jag avslutade lördagen med ett föredrag som var ganska ointressant. Så det behöver jag inte skriva mer om.

På söndagen var det dags igen! Med nya krafter bevittnade jag Markus Lutteman som pratade om sin bok El Choco och Patrik Sjöbergs bok. Det var en väldigt spännande föreläsning och Lutteman har en fin karriär framför sig som bokreporter. Markus besökte fängelset i boken El Choco tillsammans med sin fru när han fick upp ögonen för svenske Jonas som satt där. Fängelset var mer som ett litet samhälle där fruar och barn bodde permanent hos fångarna. Ibland helt ok, ibland under katastrofala förhållanden. El Choco är en av få böcker jag faktiskt läst. Den var spännande. Patrik Sjöberg boken behöver man inte säga så mycket om. Ni har läst allt i tidningarna redan. Det var ganska intressant att de höll boken hemlig under tiden den skrevs. Yannick Tregaro fick reda på nyheten endast två dagar innan boksläpp. Han blev inte glad, men ställde ändå upp att verifiera innehållet i boken. 82 av 100 i betyg.

Därefter var det dags för en föreläsning om journalister i exil i Sverige. De flesta journalister får asyl i Sverige, men Migrationsverket har ganska dålig koll, och det händer att mindre kända journalister skickas tillbaka till länder där pressfriheten är minimal, som tex Kina, Etiopien och Iran. Sverige har dock ryktet att vara världens bästa land när det gäller pressfrihet och “freedom of speech”. Det är därför exiljournalister har gjort Sverige till en bas och försöker rapportera från röster som normalt sett inte hörs.  Istället för att jag babblar om saker jag inte vet särskilt mycket om, kan ni läsa World Report på nätet: http://www.independentworldreport.com/

Bokmässan i Örebro avslutades med en föreläsning av Susanna Alakoski. Hennes böcker “Svinalängorna” och “Håpas du trifs bra i fengelset” handlar om missbruk, barnfattigdom och utanförskap. Det hela kändes politiskt uppfriskande och Susanna berättar på ett sätt som många känner igen sig i. Det finns många människor i utanförskap. Det finns många alkoholister. Det finns många knarkare. Det finns många barn som lever fattigt, utan föräldrars kärlek eller omsorg. Dessa barn skriver Alakoski om.

Nu sitter jag här, lite sliten från alla föreläsningar. Men intressant var det, trots att jag knappt läst en bok som det pratades om. Underlig jag är.

Efter två dagar är jag mer sugen än någonsin på att bli författare! Min fru också. Misstänker framtida polemik kring detta.