Jag erkänner. Jag är en vardagsmobbare. Jag fäller nedvärderande kommentarer om andra individer både i stängda och öppna rum. Det tror jag de flesta gör och det är precis det jag skulle vilja prata om. För jag har en känsla att vi är ute på en ganska moralisk gråzon.

Det hela började med Janne Gunnarsson, fd duktig tennisspelare som numera kommenterar tennis åt SVT. Han uttryckte sig kritisk eller nedvärderande om invandrare på sin facebook och en storm av kritik följde. De flesta ville att han skulle avgå eller få sparken från SVT på grund av hans vardagsrasism. Alex och Calle Schulman var ett par personer som uttryckte detta offentligt.

Själv vet jag inte riktigt vad jag tycker i den frågan. Att markera mot Gunnarssons vardagsrasism är en självklarhet. Vänta… Innan vi fortsätter är det nog bäst att definiera vardagsrasism. Vardagsrasism är nedvärderande kommentarer om invandrare eller personer med utländsk bakgrund. Rasism blir det förmodligen först när det uttrycks offentligt och engagemanget blir organiserat. Det är med andra ord ganska vanligt med vardagsrasism, men inte lika vanligt med “riktig” rasism. Som sagt, det är självklart att säga ifrån när någon uttrycker sig vardagsrasistiskt. Vardagsrasism bidrar till rasistisk politik och rasistiskt agerande. Det Gunnarsson jobbar med är dock att kommentera tennis, och det skulle bli svårt att sparka alla från ett jobb för att de är vardagsrasistiska. Det är inte praktiskt möjligt och effekten är tveksam. Förmodligen skulle det leda till ännu mer utanförskap, bitterhet och rasistiska åsikter. Bättre att prata vett med dom och förklara vilken väg de vandrar. Dock, om kränkningen är av allvarlig karaktär, kan företaget såklart skydda sitt varumärke genom att sparka personen som utfört kränkningen.

Jag funderade vidare på det här med kränkningar och saker man säger… vi ser ganska allvarligt på vardagsrasism, medan vi ser genom fingrarna på vardagsmobbing. Vardagsmobbing är också en kränkning, men av individer. Att säga att någon är ful, tjock, idiot, osv är en kränkning. Det sker ofta. Och ofta går sakfrågor över till personlig kränkning. Alex och Calle Schulman har uttryckt ganska många nedvärderande kommentarer genom åren. Oftast mot offentliga personer. I vissa fall har det funnits sakfrågor inblandade, i andra fall inte. Borde de också få sparken, för att de uttryckt vardagsmobbing? På senare tid har Alex och de flesta andra bloggare som uttryckt sig med ganska hårda ord tonat ner sig tagit avstånd från tidigare polemik. Liksom Gunnarsson tog avstånd från sina ord.

Jag tar också avstånd från all den vardagsmobbing jag slängt ur mig under min livstid. På twitter har jag säkert gått över gränsen flera gånger, från sak, till person. Framför TVn går jag definitivt över gränsen när jag kommenterar vad som sker… Det är en vana och lite bitter av naturen är jag! Men det går att hejda sig från tanke till kommentar. Jag måste inte påpeka hur jävla dum i huvudet vissa personer är, trots att jag tycker det. Det är bättre att fokusera på det positiva. Däremot ska man alltid kunna kritisera offentliga åsikter och prestationer. Om Carolina Kluft hoppar 5.50, så måste jag kunna säga att hon hoppade dåligt. Däremot vore det övertramp om jag tyckte hon var dum eller dålig som bytte gren från sjukamp till längdhopp. Då har jag gått från sak till person. Från något jag kan bedöma, till något jag inte kan bedöma. Det är ju ingenting hemskt eller omoraliskt hon gjort genom att byta gren.

Sammanfattningsvis: Vi ser hårt på vardagsrasism men genom fingrarna på vardagsmobbing. Är det inte dags att vi börjar säga ifrån vid kränkningar av varandra som individer också? Jag ska i alla fall försöka snacka mindre skit framöver. Och allt hänger ihop med att se på världen och andra människor med medkänsla. Det mår vi bättre av.

Lite småbitter kommer jag dock alltid vara. Och bitsk i sakfrågor. Som tur är finns det gott om okunskap att rasa över.