Jag är dålig på att ta egna initiativ. Så har det alltid varit. Om jag råkar vara ledig en dag tar jag det hellre lugnt än planerar in någonting. Till viss del trivs jag med det, men i vissa stunder kan det leda till passivitet.

Jag gled igenom högstadiet och gymnasiet med hyfsade betyg. Studerade gjorde jag bara dagen innan prov. Efter lumpen hamnade jag i en passivitet utan några som helst gränser. Delvis på grund av panikångest och social fobi, men också på grund av lathet. När jag äntligen tog tag i min situation och fick hjälp, blev det bättre. Jobb. Studier.

Tiden i Örebro har förändrat mig. Jag har ambitioner och känner hopp. Tiden som student, vän och make har utvecklat mig. Många brister har förbättrats. Framförallt har min ångest försvunnit och jag mår bra.

Nu är jag dock inte student längre. Livet kräver planering och handlingsplan. Vänskaper föds inte per automatik. Det är inte tre fester varje vecka som man kan titta förbi om man har lite tråkigt. Folk har flyttat. Jag har flyttat.

Livet som egenföretagare är stimulerande, men ensamt. Här har jag fortfarande mycket att lära.

Det är i dessa stunder. När det automatiskt inte händer någonting. Som jag inte får bli passiv. Jag har varit det nu i någon månad och det känns inte bra alls. Hjärnan behöver stimulans och bra vibbar. Annars dör den sakta.

Min hjärna vill jag ta hand om. Och jag vet ju faktiskt vad den behöver.

Den behöver balans. Som allt annat.