Lyckofascism är ett nyord som jag gillar att varna för. Lyckofascism står nämligen för en sorts överdriven hyllning av lyckan. En rädsla för lidande till sådan grad att allt som är förknippat med lidande; ålder, sjukdom, ensamhet m.m. motverkas med största kraft.
 
 Medelålders damer och unga kvinnor opererar läpparna så att de ser ut som muterade kattdjur. Medelålders herrar och unga män köper sportbilar som går väldigt snabbt. Det handlar om att vara inne i svängen. Att se bra ut. Att vara framgångsrik. Att vara lycklig.
 
Detta gäller naturligtvis inte bara utseende. Det gäller också karriär, relationer, familj och intressen. Lyckofascismen har höga ideal på de flesta områden, som väldigt få människor kan leva upp till. Tiden räcker inte till och förutsättningarna finns inte alltid där från början. Idealet blir en dröm om mer lycka. En dröm om den perfekta lyckan. Drömmen om man/fru med barn och jordenruntresor med god mat och sällsynta djur att beskåda.
 
Paradoxalt nog är många av dessa människor olyckliga. För höga ideal leder nämligen till besvikelser som resulterar i lidande. Rynkorna kommer. Tuttarna börjar hänga. Börsen går ner. Vännerna sviker. Det blir aldrig riktigt som man tänkt sig, eller som man önskar att det skulle vara.
 
Denna lyckofascism är som störst i USA, där människor frenetiskt jagar lyckan. Att jaga lyckan är och bör vara en rättighet alla individer har. Att jaga den till sådan grad att man utvecklar en fobi för lidande och förfall, är bara en dumhet som vissa individer ägnar sig åt.
 
Missförstå mig rätt! Jag önskar alla människor lycka och vill inte att någon ska lida, i onödan. Men min teori är alltså att lyckofascismen motverkar sitt eget mål. Alla hundratals löpsedlar om “huvudvärken du kan dö av” eller “maten som du går ner i vikt av” eller “så får du multipla orgasmer” gör oss inte lyckligare. Det får oss bara att oroa oss mer. Över att INTE vara lyckliga. Och när vi då lider, så gör vi det ordentligt, eftersom det är vår största rädsla.
 
Lyckofascismen breder ut sig. Jag hoppas att du inte låter dig luras av den. För det är lätt att lockas. Så lätt att jag faktiskt tycker det är OK om man slinter från vägen då och då…
 
Finns det då något alternativ till denna lyckofascism? Ja, det måste det naturligtvis finnas. Jag återkommer till det vid ett senare tillfälle. Men det handlar om att sätta ribban lagom högt och att inte enbart ägna sina tankar åt sig själv och sina prestationer/brister. Livet är lycka och lidande. Människan behöver hantera båda dessa sidor på ett ödmjukt sätt.