I mitten av livet brukar de flesta ha en färdig plan i livet, som de börjat följa. Ett jobb som man jobbat med i 5-10 år. Fru. Ett par barn. Hus eller lägenhet. Resterande år kommer att handla om att fortsätta i samma spår. Få vara kvar på jobbet. Få ha kvar frun. Uppfostra barnen. Fixa till huset eller lägenheten. Har man tur får man skörda frukten under sina sista år med barnbarn och barnbarnsbarn.

Jag har vänner som är i mitten av livet, som är i precis den situationen jag beskrivit ovan. Det är nog normen för de flesta. Jag har också vänner som ännu inte bildat familj, men som dock lägger ner mycket tid på jobbet. Själv har jag kvar ganska många bitar i livet. Framförallt behöver jag hitta en trygg sysselsättning. Familj och barn är ingenting jag lägger större tankekraft på. Min fru räcker gott.

Om jag skulle göra en liknelse, så känner jag mig som en nyexaminerad 23-åring. Dessa brukar antingen känna en känsla av hopplöshet eller nyfikenhet på framtiden och jobb. Som 34-åring är jag lite sent ute. Jag borde ha arbetslivserfarenhet. Istället har jag ett bagage av ångestproblematik att bära med mig. Det som tyngde mig förr, kan vara en merit idag. Jag är mitt i livet och känner både hopplöshet och nyfikenhet. Vågen skiftar flera gånger varje dag.

När är då mitten av livet, kanske ni undrar? Ja, det är ingenting som är vetenskapligt fastställt… Jag är 34 år. Och mitten av livet är väl runt 35-40 års åldern.  Inom psykologin kallas det “adulthood” (vad det heter på svenska vet jag inte).

Det är viktiga år. Här tar man steget ut i världen, eller ägnar sig tryggt åt det man alltid gjort. Vissa får “livskriser”. Jag har nog tagit steget ut i världen, vilket gör tillvaron smått otrygg för tillfället. Däremot har jag inte fått någon livskris. Jag känner mig stark och säker på vem jag är och vad jag vill. Frågan handlar snarare om dessa ambitioner går att integrera med samhällets krav.

Jag tror det. Trots allt. Jag har valt väg och får anstränga mig därefter. Förändringar kan gå väldigt fort om man är redo.

Åren 19-27 har dock inte varit bortkastade. Jag har fått möjligheten att tänka ordentligt på livet, människan och samhället.