Jag försöker nollställa min rastlösa, energilösa och paradoxala hjärna i ett ambitiöst försök att skriva en fyndig krönika. Alla skribenter, författare och journalister vill skriva krönikor. En spalt egoboost med åsikter som antingen tilltalar eller provocerar de flesta. För ingen vill vara den där krönikören som aldrig blir läst, som alla skiter i. Men hur ska då en bra och intressant krönika se ut? Jag vet faktiskt inte, och jag skiter egentligen i vilket.

En katt med tre ben.  Ett förhållande utan kärlek. Politisk dynamit. Ja, allting kan egentligen vara grogrunden till en krönika. Detaljerade utläggningar om observationer och tankegångar är ett måste. Några starka känslor gör att krönikören orkar skriva klart krönikan utan att bli uttråkad. Kulturella och litterära referenser är ett plus för att imponera kollegor och viktiga personer. Lite underligt språk för att sätta sin stil… Kan. Vara. Bra.

Det finns egentligen bara en regel med krönikor. Engagera andra, eller dra. Ingen bryr sig om argument. Det är beskrivningen av känslan som räknas. Ingen bryr sig om vardaglig skit. Det har vi redan nog av i våra egna bajsnödiga liv. Det gäller att hitta det där udda som engagerar men som ännu inte blivit behandlad in absurdum i media. Lyckas man med det, så blir man en bra krönikör.

När man sedan har hittat sin grej. Så kör man på den grejjen. Killen som alltid har svårt med tjejer. Tanten som alltid är arg på gubbar. Fanatikern som alltid vill provocera. Liberalen som vill legalisera allt. Kulturnissen som är kompis med alla kändisar. Alla har sin grej. Och det är 100 procent hybris som gäller. Annars är du chanslös.

Själv saknar jag disciplinen att skriva krönikor… men jag ska försöka skärpa mig med den biten. Om man får tro min fru, så kommer detta sluta med att jag skriver två-tre krönikor och sedan lägger av. Eller rättare sagt börjar med något nytt projekt. För sån är jag. Det kanske är min grej. Det kanske jag ska skriva krönikor om…