En självmordsbombare sprängde sig själv i luften i Stockholm. Det var rena turen i oturen att ingen annan dog. Nu är terrorismen närmare än på länge. Jag hoppas att oron inte sprider sig alltförmycket, även om situationen såklart är allvarlig. Oro gör mer skada än bomber.

Det finns egentligen inget bra sätt att stoppa mördare. De finns och de kommer alltid att finnas. Att vissa mördare kallar sig för “andliga krigare” gör dom inte till någonting annat än mördare. Mord fördöms enligt alla religioner. Det är inte en religiös handling. Det är en olaglig handling som strider mot vanliga människors (oavsett religion) etik.

Sverige är ett öppet samhälle och ett tacksamt mål för terrorism. Som jag sa tidigare, hoppas inte oron innebär en mindre öppenhet. Det känns lite som när Olof Palme och Anna Lindh mördades. Då försvann också en del av vår oskuldsfullhet. Samhället tjänar ingenting på att politiken och lagen befinner sig otillgänglig för medborgarna.

Alla mord är tragedier. Den här gången blev det ett självmord, men det kommer säkert allvarligare incidenter i framtiden.

Rent psykologiskt så går det att förstå mördare. Det finns riskfaktorer. Att vara muslim är ingen riskfaktor till terrorism. Däremot är vissa radikala muslimska organisationer en riskfaktor. Sådana bör vi förebygga på alla sätt vi kan. Precis som vi bör förebygga andra radikala fenomen i samhället. För det finns ytterligheter i samhällets alla hörn. Inte bara de religiösa.

Samtidigt är det lätt för mig att sitta här i fåtöljen och förespråka sans och perspektiv i stundens hetta. Men medkänsla, disciplin och rationalitet är det som funkar i längden. Även när man har med mördare och dårar att göra.

DN 1 2 3 4 5 6  SVD 1 2 3 4 SYD VG 1 2 DAG 1