Hon hette Josefin. Jag var 10 år. Jag tyckte hon var ful. Jag kallade henne Joseful. Det var dagen då jag var en mobbare, och jag minns det tydligt än idag.

När minnen knackar på dörren brukar det oftast handla om signifikant glada eller sorgsna tillfällen. Som när min hamster fick massa ungar och jag väckte morsan och förklarade att det “ligger massa röda tomater i hamsterburen, som dessutom verkar röra på sig”. Eller när jag gjorde slut med min första flickvän för att jag var för rädd att kyssa henne. Obehagliga eller obetydliga minnen flyter oftast omkring i vår hjärna utan att nå ytan. Men de finns där i djupet och väntar på att bubbla upp genom vardagens distraktioner.

Just det här minnet dyker upp någon gång då och då. Jag vet inte varför.

Det smärtar varje gång, eftersom jag inser att jag var en mobbare som sårade någon oerhört mycket. Jag ursäktar mig själv med att jag inte visste bättre, vilket är sant. Jag förstod att Josefin blev ledsen av att kallas för Joseful, men jag förstod inte att hon mådde väldigt dåligt av att vara ledsen. Kunskap om ångest var ingenting jag hade på den tiden. Viss sympati och empati fanns, men den var väldigt selektiv i min barndom. Liksom den är för de flesta barn.

Inatt kan jag inte sova. Det beror inte på detta obehagliga minne, utan på den värme som råder i mitt sovrum. Att ligga naken utan täcke hjälper föga mot den tryckande värmen som sveper över kroppen i vågor. Öppnas ett fönster, kommer det in mygg. Min mormor hade ett myggnät för sitt fönster. Det är kloka grejjer det, som fyller sin funktion. Ska man behöva bli pensionär innan man köper funktionella saker?

I alla fall. Jag låg och skrev den här krönikan i huvudet och kände att jag var tvungen att få ner den i skrift. Inte på grund av rädslan att förlora den, utan på grund av nyfikenheten att formulera den. Sensmoralen med krönikan skulle vara att de flesta har varit mobbare, någon dag av sitt liv. Men att de inte är dåliga människor för det. Än dock, skulle det vara väldigt trevligt om barn kunde lära sig vikten av sympati och empati, så att meningslösa och elaka handlingar, likt den jag gjorde, skulle kunna minskas.

För vi gör så mycket dumt, utan att veta om det.