Det pågår just nu en debatt på Aftonbladet (1 2 3), i vågorna av det nyliga fallet där en 32-årig man blev friad från misshandel, då han hade haft BDSM sex med en flicka på 16 år.

Först lite “fakta” (från vad jag läst…), innan vi börjar döma:

– Kvinnan hade utgett sig för att vara 18 år.
– Kvinnan hade önskat sig väldigt tuff behandling.
– Kvinnan skrev på ett kontrakt där hon godkände behandlingen.

Mannen hade alltså inte “lurat” kvinnan in i någonting hon själv inte ville. Vi måste därför förutsätta att hon var med på noterna. I efterhand framkom det att hon var 16 år och psykiskt instabil (hon mådde psykiskt och fysiskt dåligt efteråt).

Den första frågan jag ställer mig är: Har mannen gjort någonting olagligt?

Jag vet faktiskt inte. Jag vet inte vad som hände mellan dessa två personer. Ett kontrakt är inte ett frikort till vilka handlingar som helst. Det beror alltså på om hon sagt ifrån, eller om mannen märkt att något var fel (då borde han naturligtvis ha avbrutit “behandlingen”).

Den andra frågan jag ställer mig är Har mannen gjort någonting fel?

Denna fråga är också svår att svara på. Om kvinnan tagit initiativ till mötet och sagt sig vara villig till det som skulle ske, så har inte mannen gjort några fel. Om det under akten framkommit att kvinnan (eller flickan) inte längre ville fortsätta, eller om hon uppenbart inte njöt av “behandlingen”, så har mannen gjort fel. Oavsett om människor “är med på saker” så har den andra personen ett ansvar med sitt omdöme. I alla fall enligt min moralfilosofi, men kanske inte enligt andra.

Detta leder oss till den kanske mest kritiska frågan: Är sadister störda?

Detta svarar jag både ja och nej på. Det beror helt enkelt på vart gränsen går, i deras sadistiska läggning. Om personer tänder på ALLT lidande, så skulle jag kalla det en störning. Att exempelvis tända på en kvinna som torteras mot sin vilja, tycker jag går emot ett friskt tänkande…

Om personer tänder på en viss sorts lidande, kanske viss smärta, där motparten njuter, så skulle jag inte kalla det en störning. Å andra sidan är personen per definition inte heller sadist, eftersom han/hon då tänder på njutning, och inte smärta. Därför blir slutsatsen att sadism, i sin renaste form(dvs, att njuta av lidande), är en störning.

Och störning i det här sammanhanget definieras som någonting icke-gynnsamt för vår funktionalitet i samhället och för vår möjlighet att utveckla välmående.

Så, för att återkoppla det till Aftonbladets debatt, så får jag väl ge poänger åt både Wennstam (som sätter fingret på ett problem) och Magnusson (som bromsar upp slutsatser lite och efterlyser perspektiv). Personligen, från ett psykologiskt perspektiv, så tycker jag att vi ska försöka främja saker som får människor att må bra. Om sexualiteten är en del av ett destruktivt beteende, så är det inte bra. Men BDSM sex är inte per definition en del av ett skadligt beteende.